ICA-kassar och superhjältar
Som litet barn konsumerade jag enorma mängder serietidningar. I serietidningarna fann jag ofta mina hjältar. Det var hjältar som:
Stålmannen, som kunde flyga och hade röntgenblick, Spindelmannen som var snabb och smidig, Hulken som var starkast i hela världen och Kameleonten som i princip kunde göra sig osynlig.
Jag fantiserade ofta att jag kunde vara osynlig som liten. I mina lekar var jag som Kameleonten, fast jag var lika snabb som Spindelmannen, minst lika stark som Hulken och kunde självklart också flyga, precis som Stålmannen. Jag fick en del saker att försvinna från godishyllan i affären, jag skrämde slag på folk när jag låg gömd och jag kunde även spionera på tjejer när jag lekte Kameleonten.
Precis som min idol Stålmannen var det för mig en självklarhet att jag skulle kunna flyga. Om inte flyga, så åtminstone landa mjukt när jag hoppade. Den första gången min mor var riktigt nära en hjärtinfarkt, var när hon fick se sin då sexårige son stå redo att hoppa från balkongräcket med en ICA-kasse som fallskärm.
Dödsföraktande stunt-trick på motorcykel var en annan sak jag fascinerades av som barn. Evil Knievel var en stor förebild. Han körde genom eld och hoppade över tretton bussar med sin motorcykel och hade en röd mantel som många superhjältar har. Som tur var, hade jag ingen motorcykel som barn. Jag hade dock en BMX, med vilken jag ofta försökte återskapa Evil Knievels galna stunts. Till följd av detta hade jag som barn ofta uppskrapade knän och armbågar och fick även plikta med några tänder.
Jag byggde mitt första egna boende i en liten dunge ett stenkast från vårt hus. Kojan, som delades av mig och mina medbrottslingar, inreddes omsorgsfullt med kasserade utemöbler och loppisfynd. I den kojan tillbringade vi många långa timmar.
Idag är jag 29 år gammal, kanske något klokare, men bra mycket mer erfaren. Visst har jag hjältar och idoler än idag. Alla med sina egna förmågor och talanger. Dock har de en lite annan karaktär än de superhjältar jag såg upp till som liten.
Serietidningarna är utbytta mot dagstidningar och lägenhetsritningar. BMX:en har lämnat plats för en Audi S4. Kojan, som jag på fullaste allvar ämnade bosätta mig i, har fått ge vika för en 1½ på ca 46 kvm och ICA-kassen som höll på att kosta mig livet som barn används idag på sin höjd till att bära hem mat från affären, samt att bära ut sopor i.
Visst kan det fortfarande hända att jag får för mig att testa om jag är ball när jag stärkt mitt ego och dövat omdömet med alkohol, men det slutar oftast på samma sätt som när man var liten. Det blir stolpe-ut. Skillnaden är bara den att jag ramlar och slår mig betydligt hårdare idag.
I ärlighetens namn skall ändå sägas, att jag ännu idag fantiserar om att vara lika stark som Hulken, vara snabb och smidig som Spindelmannen, kunna flyga som Stålmannen och göra mig osynlig som Kameleonten. Det vore inte så dumt, va?
Med dessa ord vill jag önska alla som eventuellt läst så här långt i inlägget en riktigt god jul och ett gott nytt år, då jag misstänker att detta inlägg blir det sista jag skriver i år. Var rädda om varandra och låt inte Jul-djävulen ta er i denna högtid!
The history of Mr. Smooth
len, friktionsfri, stilla, lugn, smidig, cool. Om en person som utför handlingar effektivt, men graciöst eller som en hustlare, skojare, fixare, således i viss mån manipulativ och/eller skillad. En person som vet hur han ska uppföra sig, vad han ska säga etc. En känsla av "flow".
Att använda sig av ett alias som lite självsäkert antyder att man å ena sidan är len och friktionsfri, när man å andra sidan kan tolkas som en cool skojare som gillar att manipulera och scamma folk, kräver sin förklaring.
Precis innan jag skulle fylla 18, åkte jag på turné med min morbror, som vid tidpunkten hade försäljning av finska möbler runt om i landet. Jag hjälpte till så gott jag kunde, och lärde mig allt om vad det innebär att beckna möbler. Jag lärde mig tugget (snacket), jag lärde mig hur man kunde tala för sin sak och även hur man gick tillväga för att tillverka dessa möbler. Det var en lärorik upplevelse på många sätt. Inte nog med att jag blev bättre på att sälja grejer, jag blev också mer van att föra mig i olika miljöer.
En normal arbetsdag kunde vara upp till 12-13 timmar, och det var ett hårt arbete med att lasta i och ur möblerna ur lastbilen. Efter en lång arbetsdag, är det skönt att kunna ladda batterierna på det hotell man bor på. Man gör det man känner för, för stunden. Efter ett tag inträder hotell-döden. En slags känsla av tristess och leda. För denna död finns bara ett enda botemedel. Nämligen alkohol.
Denna kväll tillbringade vi på Malå hotell, långt upp i obygden. Malå hotell är ett förhållandevis bra och trevligt hotell, dock med rätt begränsat nöjesutbud. Det hindrade emellertid inte två törstiga och utsvultna själar, när de gjorde entré i restaurangen. För att fira en bra försäljningsdag, beställde man in det bästa köket hade att erbjuda i matväg. För att hamna i rätt stämning intogs också några stadiga öl till middagen. Stärkta av dessa godsaker, togs det in ännu mer förfriskningar, varpå höge vederbörande drabbades av hybris. Jag inbillade mig nämligen att alkohol inte längre bet på mig. Det behövdes kraftigare doningar! Detta fick också bartendern höra. Från att ha druckit milda, kalla öl till att på stående fot sänka Tequila Knock (en slags bisarr blandning av tequila och sodavatten), fick sina konsekvenser.
Någon timme senare hade den snabbt tilltagande berusningen tagit ut sin rätt. Jag var färdig för sängen.
Sluddrande tackade jag för mig och gick (vad jag tror var) raka vägen in på hotellrummet. Morbror blev kvar ett tag vid spelautomaten. Väl uppe på hotellrummet tömde jag mitt maginnehåll så till den milda grad att jag trodde min stund var kommen. Jag hatar att kräkas. Det är något av det värsta som finns. Mitt i oset från oxfilé, öl, tequila, bearnaisesås som blandats med magsaft, kände jag mig väldigt liten.
De händelser som nu följer är på inga vis dramatiserade eller förskönade, utan ägde de facto rum denna natt.
Jag fick för mig att jag skulle duscha. Att med vatten skölja kroppen fri från sina synder, är en utmärkt idé när man kräkts. Åtminstone känner man sig lite fräschare. Någon halvtimme senare hör jag min morbrors undrande stämma bakom dörren. Han undrar mest vad jag sysslar med och hur jag mår. Jag svarar honom att jag mår alldeles prima och att jag bara tar en dusch. Nåväl. Inget mer med det. Han somnar ganska per omgående, och jag likaså.
Det nästa jag minns, är att jag vaknar. Sittandes i duschen, i ett badrum med c:a 15 cm vattenbestånd. Jag har alltså somnat i duschen, sittandes på golvbrunnen och genom detta lyckats vattenfylla hela badrumsgolvet.
Den panik som slår mig då, är lindrig motför vad som komma skall. Jag rusar ut ur badrummet och upptäcker att även hotellrummet har fått ett "flytande" golv. Där simmar nämligen morbrors lackskor runt som små, svarta båtar. Förgäves försöker jag skopa in vattnet i badrummet genom att använda handdukar och papperskorgar. Jag vill ju inte väcka morbrorn. Han skulle ändå inte förstå.
Rent instinktivt får jag för mig att det måste finnas en städskrubb eller liknande på det våningsplan jag befinner mig på, varefter jag rusar ut i hotellkorridoren och hör ett distinkt KLICK! i dörren. Det är just när jag hör det där klicket som jag inser vad som precis hänt. Jag har låst ut mig själv från det översvämmade hotellrummet, med en svårt sovande morbror där inne som vaknar precis när han vill. Till råga på allt, har jag inte en tråd på kroppen.
Vad göra? Jag påbörjar ett våldsamt bankande och knackande på hotellrumsdörren, vilket i sin tur resulterar i att några av de sovande grannarna börjar vakna i sina rum. Jag hör steg som närmar sig på våningen under och lyckas i sista stund gömma mig i trapphuset. Lyckligt ovetande om vad som utspelar sig i hotellkorridoren sover min morbror djupt. Jag lyckas kliva ut i en spiraltrappa och via den knacka på ett av fönstren till hotellrummet.
Min morbrors min är något av vad man kan kalla ett Kodak-moment, när han sömndrucket sätter ned fötterna i vattnet och tittar ut mot fönstret och får se sin nakne och fullt panikslagne systerson hänga utanför fönstret. Vad som sades vid det tillfället är nog inte alltför lämpligt att skriva om här, men det var mycket svordomar och en hel del frågetecken.
Den natten påbörjades en sanering som skulle hålla på ända fram till morgonen. Som tur var, hittade vi ett antal badrockar och badlakan som vi lyckades suga upp vattnet med. Man kan utan att skryta säga att hotellrummet var skinande rent. Vi kom undan med blotta förskräckelsen, och har inte hört något från hotellet sedan dess.
Så här i efterhand skrattar man gärna åt det hela. Och jag har kallats allt möjligt efter denna prekära situation. Det bjuder jag mer än gärna på. Men ett namn som stannat kvar är just Mr. Smooth. Just på grund av att det är min raka motsats, men också för hur smidigt jag lyckades komma ur den här situationen.
Och när man nu vet historien bakom detta, känns inte Mr. Smooth särskilt självgott och skrytsamt...
Om frun får välja
BAKGRUND:
Min sambo sedan några år tillbaka fick idag uppgiften att bestämma dagens blogg-ämne. Jag kan tycka att det är intressant att studera vad som händer när min livskamrat får helt fria händer. Efter en stunds övervägande och funderingar kommer hon således fram till ämnet. Av alla saker hon kunnat pränta på min blogg, beordrar hon mig att skriva om familjen Grönfors i Vojakkala. (!)
Trots att hon till och med kunnat få mig att skriva om mode, parfymsorter eller kändispartyn, väljer hon en zigenar-familj som på senare tid stått i centrum i media med anledning av ett av vår tids värsta grannfejder.
Jag är inte den som är den. Efter flertalet inslag i TV3:s program Insider har ämnet sannerligen berörts hemma i soffan.
Here goes. This one's for you, Söderman... Jag har en känsla av att det här kan bli långt.
Familjen Grönfors -gällande människors lika värde
I min gröna ungdom, låt säga åtminstone för 10-15 år sedan, var jag något av vad man kalla för en rättvisekämpe. Jag trodde på det goda i människan, ansåg obestridbart att alla människor hade lika värde, och försvarade kampen för mänskliga rättigheter. Jag var engagerad politiskt och fackligt. Läste mycket, gärna kritiskt granskande. Älskade att debattera och diskutera. Ägnade stor del av mitt liv till att filosofera och bli bråd-djup. Tillsammans med några av mina vänner kunde vi sitta uppe om nätterna och ha vilda och totalt urspårade diskussioner om de mest existensiella frågorna.
Mycket av detta förändrades allt medan åren gick. Ju mer livserfarenhet jag ådrog mig, desto mer avstånd tog jag från mina forna ideal. Man kan lugnt säga att Jeppe Syrjälä, 16 år, och samme man nära 30 är två helt olika snubbar.
-Vad fan har då det här med Grönforsarna att göra? är det någon som funderar...
Jo, jag tänkte precis komma till ämnet som ett rent exempel.
För ett antal år sedan bjöds intresserade i min hemkommun in till Romsk afton i Folkparken. Till denna informativa sammanstrålning bjöds kommunens beslutsfattare särskilt in, däribland min mor. Ämnet för kvällen var genomgående diskriminering. Nyfiken och fördomsfri som jag var, följde jag med. Det skulle visa sig vara en nyttig upplevelse.
Genom att anta en positiv inställning, var jag alltså mottaglig för allt vad som skulle erbjudas.
Kvällen bestod av allt möjligt. Däribland: modevisning, romsk historia, kulturyttringar av varierande grad, fylla, gräl, kaos, felparkerade bilar, svordomar, gudafruktan och karaoke. Efter att ha genomgått denna afton, ställde jag mig frågande till diskrimineringsdebatten som under hela mitt liv florerat. Zigenare (korrekt benämning är väl romer, men va fan)
Här gavs chansen att städat och ordnat presentera människorna bakom klänningarna och finbyxorna. Och allt levereras. ALLT. Hade det urartat i slagsmål med yxor, hade ytterligare den slutliga fördomen besannats.
Ni som följt mediaströmmen från det lilla samhället uppe vid Haparanda vet vad jag pratar om, ni andra får en lång historia kort. I en herrans massa år har det pågått en grannfejd som nyligen eskalerat i ett mordförsök på en granne. På ena sidan står en hel by, på andra sidan de åtalade OCH numera dömda familjemedlemmarna i familjen Grönfors. I det här fallet romer (just så). Tidigare har de också försökt ta en kyrkans man av daga och många har blivit dömda för diverse brott. Alla skyller på varandra osv etc. Ingen gör något. TV3 är rasister, polisen är horor och grannarna mördare.
Som jag ser på det, är denna familj mindre värd än de flesta andra. De har övertrasserat sitt synd-kapital, för att uttrycka mig milt. Jag känner ingen av dessa Grönforsare, och kan inte säga att jag är intresserad av det heller. För mig räcker det med den info jag har. Jag kanske är snabb på att döma, men i min värld beter man sig inte som de gjort!
Jag vill på inga vis mena att offret för det senaste övergreppet, Esa Rano, är någon duvunge. Denne man har tidigare (rykten om) två fall av dråp i Finland på sitt samvete. Men det avgör ingenting.
Det är bland annat till såna här saker mina, och era skattepengar delvis går till. På så vis att skattemedlen bekostar hela fallet. Detta är något jag inte vill. Jag arbetar fyrtio timmar i veckan och betalar c:a 32% i skatt för att överleva. Andra gör inte ett rättskaffens handtag, utan lever indirekt på andra människors inkomster. Detta av olika skäl. Somliga gör det för att de inte KAN försörja sig själva, andra för att de inte VILL. Kan man inte, bör man få hjälp. Men vill man inte göra rätt för sig, ska man fan inget heller ha!
Det finns säkert många av er som tycker att jag är fördömande, men vad görs för att bevisa motsatsen bland romer? Hur många har ett ärligt jobb egentligen? Någonstans där inne finns fördomen om kvinnan i den gigantiska som stjäl mat i affärerna. Det kommer det nog alltid att göra.
Avslutningsvis kan sägas följande:
Om än jag bildat en uppfattning om en viss etnisk minoritetsfamilj, skall till mitt försvar sägas att jag fortfarande tror på det goda i de allra flesta människor. Jag anser fortfarande att de flesta människor har grundläggande rättigheter. Men allt eftersom åren gått och jag förhoppningsvis blivit klokare, har mina värderingar förändrats.
Jag är övertygad om att Jeppe, 16 år skulle haft en annan syn på det hela. Men det är inte han som skrivit det här...
Nyårslöften
Klockan börjar närma sig tolvslaget på årets sista dag. Stärkt av god mat, dryck, glada vänners skratt och en känsla av att något gammalt ska förpassas till historieböckerna, börjar du fundera över hur du ska bli en bättre människa till nästa år.
De flesta man träffar kring årsskiftet, frågar ofta och gärna om man avlagt några nyårslöften. Gemensamt för dessa, mer eller mindre, uttjatade och vedertagna löften, är att de uteslutande handlar om att man ska förändra sin livsstil.
Det kan röra sig om allt möjligt, från att sluta röka och kröka till att börja motionera och spara. Du har hört det förut, och några har säkerligen år efter år, dyrt och heligt lovat att börja äta nyttigt, för att sedan glömma allt någon gång i mars-april. Vissa kommer inte ens så långt, utan står där i dimman med en Camel i mungipan redan innan de sista fyrverkerierna tystnat.
När det nya året kommer, är det dags att förändra sin livsstil på något vis. Från och med årsskiftet kommer många människor att, i mer eller mindre intoxikerat tillstånd kasta ur sig allsköns lovord och löften som de senare måste leva upp till. Underbara tanke, kan väl tyckas...
Men medborgare, är du så till den grad moraliskt förfallen och sedeslös att du år efter år måste ÄNDRA ditt beteende? Du hinner lova en hel del under din livstid, men blir det så mycket bättre? Är du en dålig människa innerst inne?
Jodå... Jag kommer också att avlägga nyårslöften till årsskiftet. Det är något jag kan lova redan nu.
Mina nyårslöften består i att jag ska FORTSÄTTA (ja, du läste rätt) att:
- försöka vara en god och kärleksfull fästman till min sambo
- vara en lika god och kärleksfull husse till våra husdjur
- vara en god och hjälpsam medarbetare på mitt jobb
- göra mitt yttersta för att må så bra jag bara kan (t ex att fortsätta snusa)
- hålla kontakten med mina nära och kära
Min åsikt är att förändringar av ett beteende inte alltid är av godo. Det är lätt att du glömmer bort de bra sakerna du faktiskt ägnar större delen av ditt liv till. Eller hur?
