Mr. Smooth

Efter att ha jobbat på face-liftade versioner av 997:an, har de första testerna med Porsches nya modell, 998 börjat.
Lite och ingen bekräftad fakta finns emellertid om vad som döljer sig under huven, men enligt olika källor ska det fortfarande röra sig om samma 6-cylindriga boxermotor på 3.8 liter som 997 har, dock med okänt effektuttag.
Får man tro de uppgifter som florerar på Internet, kommer 911/998 att utrustas med en sjuväxlad sekventiell PDK-växellåda med dubbelkoppling, vilket kommer resultera i blixtsnabba växlingar och ökad prestanda som följd. Som tillval tros det också finnas en sexväxlad låda. Till detta hoppas man också att Porsche tvångsmatar 998 Turbo med dubbla aggregat med en sk. asymmetrisk turbogeometri, där man använder två olika storlekar på turbona för att få bra pulver redan på låga varv.

Exteriört har Porsche, tack och lov, återgått mer till de tidigare modellerna, dvs. mer upprätta och runda lysen framtill. Vidare ser man också att backspeglarna numera är fästa i dörrarna i stället för uppe vid a-stolparna. Det stora frågetecknet är om Porsche, i likhet med Audi med sin R8, gör en kaross helt i aluminium.
GT2 och GT3 kommer sannolikt att ha en hel jävla del kolfiberdelar.

Ett enda aber, förutom den sedvanligt saftiga prislappen, är att Porsche 911/998 inte kommer ut på marknaden förrän tidigast 2011.

Nu vet du, Tomtejävel! Ligger det en uppsättning nycklar till en 998 Turbo i ett paket med mitt namn på under min gran på julafton, är allt förlåtet. Jag ska aldrig mer lägga råttgift i din gröttallrik, jaga dig med hagelgeväret och ringa dig i fyllan och kalla dig öknamn...

Visst är det underbart med vintern?

En vanlig fördom man möter varje dag är, att i och med att jag är norrlänning, älskar jag vintern och allt som hör den till.

Jag rör mig vant på snöbeklädda gator och torg i bitande köld utan att röra en min. Mot väder och vind är jag totalt immun.
Faktum är att ju kallare och snöigare det är, desto bättre mår jag!

Min kropp är täckt av tjock, ventilerad päls och jag har ett skyddande späcklager under huden som gör att jag klarar av temperaturer nära den totala fryspunkten. Jag älskar att skotta snö, skrapa bilen, stå och vänta på pendeltåget i bar överkropp och jag skrattar åt de frusna stackare som tvingas arbeta utomhus under denna årstid.
Det bästa jag vet är att åka skidor, köra skoter, åka rensläde och sova under bar vinterhimmel.
Jag tycker att det är fascinerande att se hur bilar krockar med varandra och glider av vägbanorna. Det finns inget som går upp mot doften av vägsalt när jag åker bil i vintermörkret. Kort och gott kan man säga att livet känns som bäst när det är halt och glatt. (hmm)

Jag önskar att allt ovanstående var sant.

Jag  hatar  vintern och allt som har med den att göra!

Under mina 29 levnadsår har jag aldrig varit med om en enda vinter utan snö.
Men det är först nu när jag flyttat till den kungliga huvudstaden som jag verkligen sett vad denna vita skit kan ställa till med.

Egentligen är det inte snömängden i sig som är det huvudsakliga dilemmat, utan bristen på rationellt tänkande som skapar problemen.

Ett klockrent exempel är SL, som har hand om den största delen av kollektivtrafiken här i stan.
Varje år får de erfara snöfall i olika grad, men ändå står de helt handfallna när det börjar vräka. Till och med höstlöven som lägger sig på tågspåren förefaller kunna stoppa tågen, med fantastiska förseningar som följd. (Så går det när man köper budget-tåg av snigelätare)
Snöröjningen ska vi inte ens prata om. När man sen ser de många ljushuvuden med blankslitna sommardäck som vilt svärande försöker ta sig fram, känns det som att allt hopp om mänsklig logik är ute.

Jag älskar detta Sverige som jag är född och uppvuxen i, men håll med om att det är ett vackrare och skönare land att leva i på sommaren. Norrlänning eller inte.

Jag antar helt enkelt att jag är mer för sandstränder, ljusa nätter och solsken än kyla, halka och rinnande näsor...

Marilyn Monroe, en av vår tids största nöjesdivor uppnådde legendstatus redan innan sin egen död bland annat genom att sjunga något så begåvat som att diamanter är kvinnans bästa vän. Låt oss gräva djupare i det.

Diamanter är en form av kol med mycket starka bindningar mellan kolatomerna.
Glittrande, blänkande, i regnbågens färger reflekterande kristaller utvunna ur pressad kol som slipats fram till fantastiskt vackra och DYRA ädelstenar. Ses vanligtvis i abnorma kreationer runt halsen och/eller fingret på allsköns välbärgade individer, samt i käften på utvalda delar av hip-hop-eliten. I vissa kretsar kallat "bling" eller "Ice".
Här har storleken en avgörande betydelse. Ju större din sten är, desto mäktigare är du, och har därigenom bevisat att money isn't an issue.

Men Sverker Olofsson hade säkert sagt:
"Ska de' va' såå? Va?"

Låt oss klargöra vissa saker. Två tredjedelar av världens diamanter härstammar från gruvor i Afrika. Tredje-världen-länder som exploaterats för att i huvudsak pryda champagne-och-kokain-osande-societetsäckel på de röda mattorna och de trendiga nattklubbarna.

Vägen från gruva till finger är lång, och allt annat än glamorös. I korthet går det till så här:
De stackare på botten av gruvorna som sliter merparten av sin vakna tid för att i bästa fall skaka fram enstaka stackars stenar, är de som tjänar absolut minst på dessa dyrgripar. I bästa fall handlar det om några futtiga dollar i veckan.
Rådiamanterna säljs vidare till uppköpare (vanligtvis gruvägarna) som lägger på några tusen procent, innan de säljs vidare till någon som slipar och bearbetar diamanterna, och givetvis daskar på prislappen ytterligare, varefter ädelstenarna hamnar hos en juvelerare som låter tillverka de mest surrealistiska kreationer och blandar in platina eller guld. Vid detta tillfälle är prislappen ofta svindlande. Slutligen säljs de till personer som betalar i princip vad som helst för att få bära det vackraste blinget som går att få tag i. Alla är nöjda och har tjänat pengar på diamanterna. Helt i sin ordning?

De som lider mest, tjänar minst. De som besitter makten och äganderätten till gruvorna, rakar in storkovan. Folk som offrar sina liv för smågrus, har knappt mat för dagen, medan de som i slutändan köper stenarna betalar i priser som utan tvekan skulle kunna skänka mat till tusentals barn. Helt plötsligt känns den där jävla stenen inte så elegant längre.

Alla hip-hoppare med självaktning som sålt några hundratusen skivor, skall helst visa sin nygjorda klassresa genom att låta tillverka ett custom-made bling. En av dessa är den fd. knarklangaren och våldsverkaren Curtis James Jackson III, mer känd under artistnamnet 50 Cent. Han har tagit steget från att ha bidragit till sina bröders och systrars plågsamma död genom att förse stora delar av Queens med crack, till att idag vara en förebild för alla som vill lyckas.
Jag skulle vilja gratulera honom för hans lyckade klassresa.

Men jag anser att han fortfarande bidrar till människors lidande. Dels genom sin musik, men också genom att han bär diamanterna som hans egna bröder och systrar i Afrika lidit och dött för. Jag undrar om tanken någonsin slagit honom, när han dricker sin dyra konjak och pillar på sitt glitter och känner sig som en kung.
Jag undrar vad den lille Curtis har att säga om slavarbetet som försett honom med hans bling.
Det är tack vare dem som köper diamanterna som slaveriet fortfarande får förekomma.

Curtis sover nog gott ändå. Han är nämligen lyckligt ovetande om att de pengar han tjänat för att komma ut ur slummen och förtrycket, idag går till att betala för de diamanter som förtrycker hans bröder.

Vissa tar steget fullt ut och rappar om det hela. Man ojar sig över slaveriet och hur illa ens förfäder behandlats, men låter tillverka en Afrika-formad halskedja fullklottrad med diamanter.

Sammanfattningsvis. Diamanter kan vara vissa kvinnors bästa vän, men också andra människors värsta fiende. Så länge förhållandena för slavarbetarna i de afrikanska diamantgruvorna inte radikalt förbättras, kommer diamanten aldrig vara en symbol för välfärd i mina ögon...

Jaha... tack?

Vem är det som säger att ni är välkomna till min nya blogg? Jag har inte skrivit det i alla fall.
Men eftersom det förefaller vara så det går till när man skapar en ny blogg, får jag väl instämma.
Stilla acceptera. Rätta mig i ledet. Bocka och buga i gammal, god svensk bloggtradition.

Fan heller...

Ni som halkat in här, i tron om att hitta teH sHiT i form av ännu en flashig mode-blogg fylld av levnadsregler för att passa in, vilka man ska umgås med, what's hot and what's not, tips på vilka klubbar man ska synas på och outtröttliga orgier i hur man spenderar sitt vakna tillstånd, kan sluta läsa här...

Ni kan fortsätta leta bland alla tusentals nonsens-skriverier. Ni förstår precis vad jag menar när ni läser några inlägg på Blondinbellas och Linda Rosings extremt begåvade bloggar. Kopiorna sprider sig snabbare än könssjukdomar på charter-resa.

Jag vägrar låta mig tyglas och falla inom några som helst ramar, för att bli ytterligare en hajpad och intetsägande organsäck i blogg-träsket. Aldrig att jag kommer hålla mun bara för att inte sticka ut. Ej heller kommer ni se mig smöra för de, av blogg-eliten, hyllade skribenterna runt om i världen.

Jag blir hellre sedd som en komplett dåre...

Min blogg är de ohörda rösternas krönika, flugan i soppan. Laxermedlet i champagneglaset.