Dagens bild II
Tjaa... Bilden säger egentligen allt.
Ett bananskal, en rutten tomat, en vattnig och transportskadad gurka, ett jättefint klistermärke samt ett purjolöksblad.
Tack, Coop Forum i Vinsta för er generositet mot de yngre konsumenterna! Det här är precis vad alla ungar vill ha när blodsockret når rock bottom...
Visgossar och golbögar (i samråd med Hans-Olov Ericsson, Gubbängen)
Utan att generalisera alltför grovt, kan sägas att varje större arbetsplats består av några huvudsakliga typer av människor. Om dessa människotyper kan skrivas in absurdum, vilket förvisso är jävligt kul, men jag har isolerat den värsta sorten av dem alla, nämligen visgossen, eller som den i folkmun kallas; golbögen.
Golbögen... eller låt mig för rumsrenhetens (och min kära mors) skull kalla honom för visgossen*.
*: Begreppet "visgosse" härstammar från 1600-talet och syftar till de unga pojkar som ofta anlitades till att vittna mot påstådda häxor.
Den värsta sortens medarbetare du någonsin kan drabbas av på din arbetsplats är just visgossen. En modern visgosse kännetecknas av att den ofta uppträder oerhört inställsamt och lismande vid direktkontakt. Skämtar och skojar. Aggressivt skrattande och skrockande. Överdrivet artig. Konstlat leende.
För nykomlingen på arbetsplatsen, kan visgossen vid första anblick uppfattas som en ledartyp som gärna tar plats och förklarar hur landet ligger. Något av en besserwisser i de allra flesta frågor. En självutnämnd spörjare av det sanna ordet. Vad än diskussionen berör, har golbö... sorry, visgossen en åsikt, som han med liv och blod är beredd att försvara. Råkar gröngölingen säga emot, eller på något vis protestera, är vedergällning att vänta...
Det lömska med visgossen på din arbetsplats är att han ger sken av att vara din vän och kamrat, för att infiltrera dig och vänta på ett misstag. När så sker, låter hämnden sällan vänta på sig. Stärkt av sin bevisbörda, marscherar han raka spåret upp till högsta instans och spyr giftgrön galla över hela din existens. Men visgossen är slug som räven, och bedyrar sin egen oskuld i frågan samtidigt som fäller klyschor som: "Alltså... inte för att jag vill springa runt som en skvallerbytta här, men..." eller: "Inte för att jag egentligen har med saken att göra, men jag vill att ni ska veta att..."
Avslutningen av rapporteringen består ALLTID i att golbögen (ähh, what the hell) vädjar till chefen om att få vara anonym, för att inte röja sin identitet.
En golbög har sällan något övergripande ansvar för verksamheten. I bästa fall är han en mellanchef med obetydliga administrativa arbetsuppgifter, men i regel en helt vanlig dräng, som älskar smaken av chefsarsle in the morning. Vissa golbögar kanske helt enkelt drabbats av mjölksyra mitt i karriärstegen. Fylld av avund mot de nya, friska fläktarna på arbetsplatsen gör han (eller hon för den delen) ALLT som står i sin makt att kompensera för sina egna tillkortakommanden. Vittnens berättelser talar till och med om regelrätta spionoperationer med biljakter, GPS-övervakning och avancerade former av buggning.
Vad som driver dagens visgossar till att bedriva omfattande häxjakt är höljt i dunkel, men min bedömning är att de på något vis strävar efter att själva rikta strålkastarljuset långt bort från sina egna skelett i garderoben, och då är nykomlingen ett tacksamt byte. Genom att kasta skit om sina medarbetare inför chefen (i pliktens goda minne), framstår golbögen själv som en rättskaffens anställd.
Kanske känner sig han hotad av dig i fikarummet, eller för att du råkar vara en, av gruppen mer omtyckt medarbetare och vän än vad han någonsin kommer bli.
Det bästa som kan hända, är att din chef kallar in dig på kontoret för ett utvecklande personligt samtal, och att han/hon har så pass mycket ryggrad att du får reda på vem som sagt vad, och att du kommer undan med en förfinad utskällning på sin höjd.
Efter häxprocesserna i Torsåker 1675 hittades visgossarna ihjälslagna och dumpade "såsom varande en förödelsens styggelse för en vanärad Gud". De hade tjänat sitt syfte, kan man väl säga. Illa omtyckta av de flesta. Vid rannsakningen, fördärvbringande verktyg, men senare färdiga att likvideras.
Drygt 300 år senare känns den typen av vedergällning en smula primitiv, men stundtals okristligt lockande...
Fotnot: Den dagen jag avslutar min tjänst på min nuvarande arbetsplats och går vidare är det idel medarbetare och vänner jag tar med mig i bagaget. Faktum är att jag kommer sakna varenda kotte förutom dig, Mr. X. Jag talar för hela avdelningen när jag säger att du är en lismande, skrävlande, falsk och ryggradslös skvallerkärring med svåra arbetsledarkomplex. Du har din koppärriga potatiskran så perverst långt upp i stolgången på cheferna, så du fått syrebrist. Jag har mer vänner på jobbet under min hittills korta tid än vad du kammat ihop under hela ditt verksamma yrkesliv, din sorgliga lilla jävel! Enda orsaken till att du inte går på personalfesterna är att du inte är önskad. Tänk på det nästa gång du sitter hemma och super i din ensamhet medan dina kollegor förlustar sig så som vänner gör. Det är ingen som respekterar dig. Alla är rädda för dig, och för vad du gör om de skulle gå emot dig. Alla utom jag.
Träffar jag på dig i civilt tillstånd i framtiden någon gång, ska vi dansa. Jag och du. Det har du mitt ord på. Du som känner dig träffad kan ta åt dig av ovan sagda.
Från och med nu, är jag och du "hej" och "hej då" på sin höjd...
Beträffande tjurfäktning, eller konsten att plåga djur inför publik
Egentligen borde jag förstås skriva om mer dagsaktuell och global tortyr, nämligen Eurovisionschlagerfestivalen, men jag bojkottar det. Alltihopa. Det är en av huvudorsakerna till att jag av princip är emot TV-licensen. Det och Oddasat. I stället vill jag rikta mitt innersta hat, spott och förakt mot den spanska tjurfäktningen och samtliga av dess anhängare. Må Fan ta er, era ryggradslösa avskum...
Fram till 1700-talets slut har grymhet mot djur varit ett uppskattat folknöje i de flesta europeiska länder.
Det har handlat om allt från hetsningar till regelrätta strider mellan vilda djur. I Sverige har det till exempel varit populärt med ritualiserad tortyr med ungjävlar som knyter fast levande katter på pinnar och sedan grillar dem över öppen eld.
I England och Frankrike har tjurrusningar arrangerats långt in på 1800-talet. Men det var då.
Vad som gör den moderna tjurfäktningen så omåttligt populär bland sydeuropéer med begåvningsrelaterade handikapp, är svårt att konkret säga, då det till syvende och sist handlar om att reta upp ett vilt djur så till den ringa grad, att den slutliga lösningen består i en avrättning. En slags osmaklig dödsdans med ett vilt djur.
För det är viktigt att komma ihåg att det handlar om vilda tjurar, med få likheter med de tjurar vi har i Sverige. Tvärtom:
Den spanska stridstjuren står till vår egen tamtjur ungefär som en pitbull står till en pudel.
Det är ett av de farligaste man kan möta på denna jord. Visserligen är den något mindre än en vanlig tamtjur, men detta gör den bara smidigare. Den spanska stridstjuren springer fortare än en travhäst på korta sträckor, och vänder på en femöring. Den är också fruktansvärt stark. Det finns dokumentation om att dessa djur lyft picadorer (en slags beriden backup bestyckad med lans) med häst och hela baletten.
I TYVÄRR ALLTFÖR sällsynta fall, har tjurar mitt under pågående tortyr, hoppat upp på läktaren och med stort eftertryck börjat jaga runt i publiken.
Urvalet av tjurar som kan användas till tjurfäktning är noggrant och börjar redan i ung ålder, där ryttare med trubbiga lansar rider omkring och stöter omkull tjurkalvarna. De som uppvisar bravura (mod) och omedelbart går till motangrepp tas åt sidan för att senare användas i strid, de stackars kalvar som tvekar blir korv.
En annan viktig egenskap man letar efter hos tjurarna är nobleza, eller hur rent och ädelt tjurarna slåss. En tjur som vilt kastar med hornen och enbart är ute efter att skada tjurfäktarens kropp i stället för skynket är alldeles för farligt för dessa fega stackare till människor. Det ska helst bara se farligt ut.
Själva kampen i sig är lika bisarr som den är feg. I korthet går det alltså ut på att en vanskapt och beväpnad varelse i alldeles för små kläder tillsammans med ett helt artilleri går in i närkamp med ett uppretat djur i avsikt att döda det. Men först ska djuret lemlästas och torteras med diverse spjut och spett i nacken för att inte kunna nyttja sin fulla styrka, sen ska det tröttas ut med hjälp av ett rött skynke fram och tillbaka. Gud nåde om tjuren råkar få tag i sin motståndare. Då kommer ryttarna med lans snabbt till undsättning för att spetsa kreaturet igen och därmed utjämna oddsen. Visst händer det att tjuren ibland bjuder sin mördare en luftfärd, precis som på bilden, men detta sker alldeles för sällan.
Hur underbar tanken än må vara, när man tänker på den uppgivne matadoren i Disney's Tjuren Ferdinand, skulle det aldrig bli tal om: "Stånga mig! Sparka mig! " eller liknande. Tyvärr. För tjuren kan inte vinna. I händelse av att tjuren får övertaget, har matadoren hjälpen nära till hands. Tyvärr.
I bästa fall dör tjuren en snabb död genom ett välriktat stick i kroppspulsådern i 45 graders vinkel mitt mellan skulderbladen, men ofta blir det en blodig, utdragen och pinsam historia när huvudrollsinnehavaren fumlar och sticker snett och fel och slutligen lyckas ta ihjäl djuret.
Och detta spektakel kallar spanjorerna för underhållning.
Var i höga helvete är EU med sin annars så strikta djurhållning? På tal om begåvningsrelaterade handikapp...
Till alla barn kan jag slutligen bara säga följande:
Verklighetens tjuren Ferdinand gick ett betydligt tråkigare öde till mötes än sin tecknade dito.
Han sköts till döds i tjurfäktningsarenans bås av hungriga soldater och blev förmodligen till mat natten till den 18 juli 1936. Dagen därefter började det spanska inbördeskriget...
Porträtt på en mästare
Skulle du kunna köpa en begagnad bil av den här kufen? Skulle du ens tänka tanken att köpa något alls av den här snubben? Kanske en tv-stol? En snurrfåtölj med inbyggd fotpall eller kanske till och med en finsk, handgjord soffgrupp i absolut högsta skinnkvalité? Tror du ett dugg av vad han säger när han öppnar munnen och helt kontrollerat börjar rabbla travresultat, varvtider, odds och tränare? Vågar du ens tro att flaskan han håller i sin hand faktiskt innehåller Loka och inget annat?
Nej... men det gör jag...
Mitt första möte med mannen på bilden skedde för ungefär åtta år sedan, när jag (trött på allt vad skola och utbildning hette) skulle börja extraknäcka som resande möbelförsäljare på det företag som min morbror arbetade på.
Mitt omedelbara intryck vid mötet var att någon drev med mig. De första orden som uttalades präglades av total avsaknad av all rim och reson. Meningar där finska och svenska blandades med direktöversatta finska uttryck och taskigt uttalade svenska ord, allt framfört med en låg, morrande och atonal stämma. Trots att jag anser mig bemästra både finska och svenska mer än hjälpligt, hade jag stora problem att begripa ett dyft av vad han sa. Mitt ögonblickliga intryck sade mig att han var intresserad av soffor, eller att han möjligtvis tyckte att just de här sofforna var väldigt fina, för att de var finska eller nåt...
"Suuugoen siinfärgen tänkast etta, tvååasitsen ellerst tresitsensoffa ellerst ööörnsoffffann. Peställa i raagen. Söörast tin hemmet fyra vekkan!"
(WhatandwhenandwherewasI??)
Efter viss förvirring, tvekan och skepsis från min sida och ingående övertalan från morbrors sida blev jag emellertid varse om att denne Asterix-liknande figur i slitna boots och på tok för liten jeansjacka också var anställd i firman.
I nästa stund sträckte snubben artigt fram en smutsig högernäve och presenterade sig som "Hintikka". I machofinska kretsar presenterar man sig företrädelsevis med efternamnet, vilket jag snabbt besvarade med ett barskt "Syrjälä", slängde fram ramen och tryckte till. Redan här kände jag att det fanns lite armresurser i den lilla, seniga fan jag stod framför. Sami "Samppa" Hintikka stoppade in en röd Prince i gapet och bjöd ut mig på en rök...
Den första arbetsdagen förlöpte som väntat. Min morbror har en satans förmåga att sälja saker. Kanske har hans psykologistudier varit till gagn i hans säljyrke. Jag lyssnade på hans försäljningsmantran och försökte memorera de ord som hade eftertryck typ: "handgjorda" , "kvalitet" , "garanti" osv.
Det slog mig medsamma att Hintikka gjort precis likadant, och sakta gick det upp för mig vad han egentligen sa innan vi hälsat på varandra.
"Suuugoen siinfärgen" ahaa... Tjugoen skinnfärger! "Peställa i raagen. Söörast tin hemmet fyra vekkan!" Jaa, förstås! Beställer jag idag, får jag den hemkörd om fyra veckor! osv...
Killen försökte verkligen kränga möbler. Och han gjorde det på sitt egna lilla vis. De kunder som inte flydde i panik, tog han smidigt till vara på och gav dem inte en chans att komma undan. Innan de visste ordet av, hade de fått "raagens pesta priiisen!" och med orderblocket i högsta hugg, knöts så småningom säcken ihop. Imponerande nog, lyckades han nog ro i land några "snarppi affären" innan dagen var slut...
...men det var också vid arbetsdagens slut jag skulle få se på när Fan själv lastar möbler...
Vid denna tidpunkt var jag, som nu, en stor och ganska armstark kille på de ca 90 kg, men snart skulle jag möta min överman. Innan jag visste ordet av, backade det upp en jumalauta stor lastbil på gården. Portarna till lokalen slogs upp, och ned på bakgavellyften sänkte sig en svårt rökande Samppa ner. Fullt kittad, med Jägerso Trav-keps på huvudet och forcerad blick kommenderade han mig att börja bära. Min morbror sa att jag gjorde bäst i att göra som Hintikka sa, och att jag först och främst skulle hålla käft och hålla mig ur vägen.
Det var nu den mest vansinniga roddningen jag någonsin varit med om började. I ett rasande tempo staplades soffor, fåtöljer, tv-stolar, tyg- och skinnprover, väskor, fotpallar, hängare och lådor in i lastbilen, och knappt tjugo minuter senare var bilen fylld till sista rad. Det som till en början såg ut som en omöjlighet, hade med elegans fått plats i skåpet.
Att på egen hand krångla upp utställningens största soffa på huvudet och därefter bära in den i lastbilen är ingen lek. Den ska lyftas i en enda rörelse upp på knoppen för inte ben, rygg och axlar ska ta slut så fort. Det är en otymplig jävla pjäs på uppskattningsvis 60 kg. Det såg så enkelt ut när Hintikka slängde upp en soffa på huvet och bar in den i lastbilen...
Iväg åkte vi, och där i lastbilen när jag satt helt mörbultad insåg jag varför Hintikka var anställd i firman. Han hade tidigt visualiserat hur, och i vilken ordning lasten skulle packas, spottat i näven, tagit en rök och sen bara åkt till nästa utställningsplats.
För är det något Sami Hintikka kan, så är det att röka, köra lastbil och bära möbler!
Jag följde med på ett antal försäljningsresor under några år. Det var något av det mest lärdomsrika och roliga jag gjort under mina snart trettio år. En trio som åkte land och rike runt och sålde möbler och åt och drack på de flesta hotell.
Det kan med lätthet skrivas spaltmeter om livet "on the road", men jag har valt att porträttera Samppa utifrån mitt första möte med honom... Vem vet? En vacker dag, kanske min karriär som möbelnasare förevigas i bokform.
En enkel människa är en lycklig människa (efter inrådan av: Thomas Björkås, Skellefteå)
Villa. Lån. Ungar. Hämta/lämna på dagis. Försäkringar. Storhandla. Delad vårdnad. Färga håret. Bygga in förstukvisten. Tilläggsisolering. Fast eller rörlig ränta. "Konstruktiv" kritik från chefen. Åka på trädgårdsmässan. Psykologer. Kvartsamtal. Blodtrycksmedicin. Löneförhandla. Sopsortera. Byta el-leverantör. Pensionsspara. Lunchmöten. Lämna bilen på verkstaden. Boka sista-minuten-resor. Vänsterprassla. Betala samfällighetsavgiften. Stryka skjortor. Diska. Städa. Laga mat i parti och minut. Rensa ur hängrännorna. Åka på spinning-core-boxercise-aerobics-pilates-vanlig yoga-poweryoga-och-gud-förbjude-afrikansk-dans. Packa för semestern. Sömntabletter. Vädra förtältet. Sitta i bilkön. Diskutera boxviner. Speed-dejting. Åka på kryssning. Kyrkobröllop. Smutskasta kollegor vid kaffeautomaten. Sitta i Försäkringskassans telefonkö. Folktandvård. Take away-Latte. Tjafsa med arbetskamrater. Skjutsa ungjä... på träning och konstatera att den där ishockeyutrustningen du dyrt köpte förra säsongen snart är både omodern och urvuxen och att du högst får ett par ynka hundringar på Blocket.se för den. (utrustningen alltså) Ligga vaken om nätterna pga rådande finanskris med stigande boendekostnader som följd. Konferensknulla. SMS:a LÅNA. Nervsammanbrott. Utvecklingssamtal. Ålderskrisa. Skvallra. Prozac. Vaxa bilen, båten, utemöblerna och om tid finnes, även gnida fram lite lyster på frugans bil för att flasha grannarna. Kratta löv på lantstället. Jämföra värmepumpar. Skaffa yngre pojk-/flickvänner. Medla fred mellan barnen. Skicka julkort. Magsår. Önska glad påsk. Bli för full på kräftskivan (IGEN!!). Skriva upp sig på semesterlistan. VAB. HTF. AP. SJ. CSN. KF. VL. APU. FK. SAP. MHF. AFA. Jobba över, under och vid sidan av. Lyxfällan. Fylleringa gamla polare och ex. Åka på weekend-resa till Rom. Gå in i väggen. Tapetsera om sovrummet för femtielfte gången på fem år för att plommonlila fondtapeter med sammetsfinish är sååå 2003 liksombara...
Inte konstigt folk mår dåligt.
Men lugn nu för helvete! Så illa är det väl ändå inte?
Nej. Det är långt ifrån så illa för de flesta, men för en del blir det för mycket!
I mitt arbete träffar jag ibland på människor med olika sorters begåvningshandikapp. Ett exempel på sådana människor är arbetslaget på Samhall som sköter trappstädning, skräpplockning och enklare trädgårdssysslor. De män och kvinnor som stolt utför de skitgöran som "normalbegåvade" inte vill veta av.
Det som slår mig allra mest när jag pratar med de här personerna, är hur rakt igenom levnadsglada de är! Varje gång man träffar dem, står de nästan i kö för att få berätta om hur roligt de haft i helgen, hur fint vädret är, eller om man vet vad kärringen som satte sig på lien sa. Totalt problemfritt. Och enkelt. På något vis känns deras hela uppenbarelse som helt friktionsfri, trots att de i de allra flestas ögon tillhör de åsidosatta, psykiskt sjuka, de obildbara... De enkla människorna. En kvart om dagen med dessa glada figurer, är nog den bästa medicinen om man känner att man har för mycket måndag i kroppen. Deras lycka känns så fruktansvärt äkta, och de är inte sena på att dela med sig av den heller.
Dokumentärer som "Snickeriet" eller "I en annan del av Köping" vittnar om i princip samma sak. I regel lyckliga människor.
Är vi möjligen så förbannat upptagna med att eftersträva sinnesfrid, att vi glömmer bort att må bra emellanåt? Hela livet jagar vi lycka, men har ingen tid eller ork att stanna upp och bara njuta. Och likt en adrenalin-junkie som ständigt tänjer på gränserna, skaffar vi oss dyrare leksaker, engagerar oss i fler sidosysslor och letar nya möjligheter för att öka spänningen. Helt plötsligt känns uttrycket: "Lite roar de små" inte så jävla dumt ändå. Vad det här beror på, tror jag inte någon har något bra svar på. Och givetvis ska man också ha i åtanke att det finns psykiskt sjuka som mår fruktansvärt dåligt. Av olika skäl.
Hur bevarar man då ett ynka mått av sinnesro? Hur ska man göra när sanningen slutligen kommer ikapp och man ligger i en infekterad vårdnadstvist, har en sprängfylld sexmiljonersvilla i Bromma med lån upp över öronen och inser att man inte är ett dugg lyckligare än då man bodde i studentrummet på 18 kvm?
Ett gångbart sätt att uppnå lite "stillness in time" är att idogt utöva alla upptänkliga metoder för att åstadskomma verklighetsflykt, insiktsförnekelse och undvikande av självrannsakan och således leva i en låtsasverklighet resten av sitt liv så länge det håller och bär.
För Samhall-grabbarna räcker det med att gå till jobbet.
Lycka är inget mål -det är ett sätt att färdas
Fotnot: Tack för ett vettigt ämnesval, Walle! Du är en outsinlig inspirationskälla än idag, kanske tack vare att du uppnått en fysiologiskt oförklarlig hög ålder och därmed hunnit läsa bort dig en hel del och i och med detta också flytt verkligheten. Vi lite yngre, nöjer oss med ett glas röd verklighetsflykt. Ur en box. En fredagkväll. I en mini-tvåa i Spånga. ;-)
