Mr. Smooth

I de flesta sammanhang räcker det med att nämna ordet "kamphund" för att få igång livliga diskussioner om huruvida rasen skall förbjudas eller inte. Förstå-sig-påare och självutnämnda hundexperter stöter och blöter frågan och försvarar sin övertygelse till sista andetag. Jag ska här nedan försöka ta reda på varför vissa hundraser är så otroligt känslomässigt laddade, och hur absurt det hela egentligen är.

Jag vill poängtera att jag på inga vis är någon hundexpert, men väl en hundälskare av Guds nåde. Detta måste klarläggas redan inledningsvis. Det är också därför mina argument kan vara en aning färgade. Det är emellertid min fasta övertygelse att alla hundraser förtjänar att få finnas.

Redan nu kanske jag har retat upp ungefär hälften av er som läser, men lika mycket som jag älskar hundar, älskar jag också yttrandefriheten, så... Läs vidare eller stick.

Att närmare förklara vad en "kamphund" är tänker jag inte ge mig in på. De av er som fortfarande läser, vet redan med största sannolikhet vad slasktratts-begreppet "kamphund" innebär. Vad som däremot är intressantare är vem eller vilka som skaffar dessa hundar och framförallt varför.

En amerikansk studie tog reda på om huruvida det fanns ett samband mellan kamphundar och hundägares antisociala beteende. Studien fann en klar överrepresentation av kamphundsägare som antingen led av någon form av social störning och/eller fanns med i belastningsregistret. Man kan utifrån studien också dra slutsatsen att kriminella gärna skaffar hundar med framavlade skydds- och kampinstinkter i syfte att använda hunden som en slags trygghet och vapen.

Men låt oss redan nu dra åt handbromsen en smula. De som skriker om förbud får nämligen extra vatten på sina kvarnar och i och med detta får också en hel del oskyldiga hundar och hundraser oförtjänt dåligt rykte. Bara för att kriminella psykfall i förorterna skaffar kamphundar, betyder det inte att hundarna i sig är livsfarliga vapen. Långt ifrån alla som köper en pitbull gör det för att spexa. Många köper en hund med goda avsikter också. Tyvärr är det inte lika många människor som lyckas med sina hundar. Den gulliga valpen växer upp till en stor, oregerlig best som hela tiden är på jakt efter något att sätta tänderna i.

Det som gör det hela så jävla komiskt, är att folk skriker om förbud, när det egentligen borde handla om restriktioner. Några har, mer eller mindre halvhjärtat, talat om någon form av "hundlicenser" när det gäller raser som är mer attackbenägna och svårhanterliga. Tanken är väl jättegullig, men hur ska det lösas i praktiken?

I detta avseende vill jag åberopa det sunda förnuftet. En hund är i många avseenden precis som en människa. Den blir vad man fostrar/använder den till.

Jag menar, skaffar man en pitbull, amstaff, bullmastiff, dobermann eller rottweiler eller, Gud förbjude, någon sorts hybrid mellan dessa hundar för att flasha för polarna/brudarna och hålla potentiella fiender på behörigt avstånd, men sedan ger fullständigt fan i hundens fundamentala behov, har man förr eller senare en tickande bomb i sin närhet. Vilket tyvärr är alldeles för vanligt. Uppskattningsvis sju av tio pitbullterriers lever i förortsmiljö och ägs av helt fel människor och används till ovan nämnda ändamål.

I mitt dagliga arbete ute i en av Stockholms absolut hundtätaste förorter, stöter jag titt som tätt på hundägare som låter sig rastas av någon av de berörda raserna. Man kan utan överdrift säga att en pitbull i Skarpnäck är lika vanligt som en chihuahua på Östermalm. En pitbull är en lika vanlig statussymbol som en handväskehund. Skillnaden är ungefär 35 kg muskler.

Och det är här det hela kan bli ganska farligt.

Det är inte hunden i sig som är det egentliga problemet, utan ägarnas ointresse att sköta om sina hundar!

Man kan ta vilken hundras som helst och fostra den till ett aggressivt beteende. Skippa bara allt som har med motion och social träning att göra eller hetsa den till att slåss.

Jag och min sambo äger en Jack Russell Terrier. Det är en liten dåre till krutpaket på ca. 12 kg med ett omåttligt stimulansbehov, såväl fysiskt som psykiskt. Trots att vi båda arbetar heltid och i viss mån inte ger vår hund den uppmärksamhet han förtjänar, har han aldrig visat aggressiva beteenden gentemot andra människor, trots att han går på full gas i princip hela tiden. Visst har han rest ragg och nafsat mot andra hundar, men detta beror på rädsla. Så reagerar ALLA hundar som är lite rädda och osäkra. Stora som små. Pitbulls som chihuahuas. Det handlar om överlevnad. Och vill vår lilla vovve bita hårt, kan han sin kroppshydda till trots, orsaka fruktansvärda skador. Men trots att han är understimulerad så gott som från fabrik, är han inte elak. Bara extremt glad. Och vild.
 

Det som är mest beklämmande i dagens kamphundsdebatt är att diskussionen allt som oftast handlar om just huruvida man ska förbjuda vissa raser. För att tydliggöra det hela, vill jag likna en kamphund vid en kökskniv. I rätt händer är en amstaff eller en pitbull en underbar och tillgiven sällskapshund med ett livligt intresse av sin omgivning. Om ägaren emellertid är en narcissistisk jävla snorunge till smågangster med liten kuk och noll koll, kan det gå riktigt illa. Med en kniv kan man med viss träning uträtta smärre mästerverk i köket, men samtidigt kan man hacka sin granne i bitar om det är ens syfte. Vad fan, vi har idag bilar som kommer upp i hastigheter kring 300, vilka i händelse av oaktsamhet och oförstånd orsakar dödliga olyckor. Isbjörnar, krokodiler, ormar, spindlar och tamefan små osynliga loppor dödar och skadar avsevärt fler människor än kamphundar, men inte försöker vi utrota dem i parti och minut. Så låt oss begrava förbudsdebatten nu en gång för alla...

Vari ligger då problemet? Ja, jag skulle dels vilja beskylla oseriösa uppfödare som ser hela kamphundssvängen enbart som en ytterst lukrativ marknad. Att tjäna pengar på hundar till vilket pris som helst är en stor orsak till att allmänheten får en helt snedknullad bild av själva hundarna. Media drar sitt strå till häxbålet genom att systematiskt kabla ut nyheter om kamphundar som attackerat människor och andra hundar. Utred de faktiska omständigheterna då, för helvete! 
Hur skedde det? Vem äger hunden? Verkar ägaren ha ordning på sin hund? Är hunden psykiskt sjuk? Har hunden provocerats? Är den understimulerad?
Nej, människor behöver något att vara rädda för. Det är så mycket enklare då.

Till syvende och sist handlar det om ägarna, vari det största ansvaret ligger hos. Ägande under ansvar. Motion och aktivitet. Disciplin och lydnad. Sunt förhållande. Varje dag. Hela tiden. Precis som med barn. Kan man inte ta hand om dem, ska man ge fulla fan i att skaffa dem! Barn är heller inga statussymboler som man bara plockar fram när man vill framhäva sig själv. (Jag skulle kunna spinna vidare några A4 om huruvida en stor del av barn saknar seriöst engagerade och ens måttfullt vettiga föräldrar, men det är en annan diskussion. Skit i det nu.)

Min kusin Tony har två vuxna amstaff. En bjässe till hanne och en otroligt vacker tik. Dessa hundar har producerat inte mindre än sju valpar som nu är sex veckor gamla.  Vår lilla Antikrist fick träffa samtliga hundar och det hela gick helt friktionsfritt. Trots att vår hund har en mängd dokumenterade bokstavskombinationer, var det inte tillstymmelse till ett enda slagsmål. (förutom sedvanlig syskonkärlek bland valparna, som vår hund med några välriktade skall avstyrde)
Jag försökte till och med provocera fram ett aggressivt beteende hos någon av hundarna, dock utan framgång. Efter att ha tillbringat en längre tid med Tony och hans sambo, insåg jag varför.

De hade nämligen total kontroll över sina hundar.

Eftersom de inte var fostrade till att skydda, skrämma eller attackera, hade jag aldrig något att frukta. Och gäckar man en hund så till den grad att den slutligen hugger dig i rent självförsvar, får du fan skylla dig själv! Föräldrar: Håll koll på era ungar som drar hundar i svansen och nyper dem och klappar med hela näven mitt på hundens huvud.

Tony är uppvuxen med hundar, och har ett genuint intresse av att aktivera och arbeta med sina hundar. Det handlar om dagliga promenader och rutiner. Att försöka förstå och tolka hundens signaler. Tillgodose alla dess behov.
Det gäller att visa vad man vill med en hund. Och det får man göra med t ex kroppspråk, justering, tonfall, belöning, kontroll och i viss mån bestraffning. Åter igen:
Sunt förnuft. Är du osäker på din egen eller andras hundar. Sätt koppel på den eller i värsta fall munkorg. Sök hjälp hos hundtränare!

Senast idag såg jag en flicka i de övre tonåren med alldeles för stora solbrillor som gick mitt ute på gatan med näsan i vädret och med en lössläppt och uppjagad rottweilerhanne på uppskattningsvis 60 kg som sällskap. Jag gjorde bedömningen att hon på inga sätt hade kontroll på sitt stressade djur, varpå jag ombad jäntebarnet i fråga att koppla hunden.

"Nej, han e såååå snäll så!" fick jag till svar. (Något hon också säger om sin pojkvän, trots att han fan också borde gå i koppel och munkorg)

Någonstans tänkte jag: "Det är just precis såna här gånger det går käpprakt åt helvete! Lollor utan koll och de fysiska förutsättningar som krävs för att hantera en muskelmaskin som går ape-shit. Ni spär på myten och förstör för alla seriösa hundägare, era tomhylsor!! Aftonbladet nästa liksom..."

Tonys hundar är några av de mest snälla och kärleksfulla djur jag någonsin stött på, och det beror uteslutande på att han handskats med dem på ett moget och kärleksfullt sätt. Jag har aldrig känt mig så trygg som med deras hundar. Inte pga deras skyddsinstinkter, utan för att de var så balanserade och keliga.

När vi tog med oss hannen till en äng, spände Tony fast en repstump i ett träd. Hunden övergick i lekläge och började leka med repet. Hängde och slet. Tuggade och bet. Fullständigt forcerad. Fick utlopp för den inneboende överskottsenergin. Hela tiden under totalt kontrollerade former. Jag gav mig också på att styra hunden, och fick således också känna på kraften i en totalmaxad amstaffhanne. Mina dryga 90 kg sattes verkligen på prov.

Lika snabbt som hunden gick in i lekläge, lugnade den ned sig på givet kommando. Leken är i mångt och mycket hundens yttersta belöning. Precis som sin husse. Stor och stark som en oxe när han vill och behöver, men lugn och trygg som en nallebjörn i övrigt.
 
Han har nämligen stävjt alla aggressiva tendenser och gjort kampen till en lek och träning för hundarna. Jyckarna gör precis som sin husse och turas till och med om att gosa med familjens sex månader gamla dotter, så "kamphundar" de äro...

PS: Vår Akilles ligger i sängen, totalt utslagen och fridfull efter några timmar av improviserade aktiviteter ute på ängen. Snart ska husse göra honom sällskap, Han har bara inte vett att gå och lägga sig i tid...

Hur kommer det sig att när en person som å ena sidan älskats av miljontals människor, men å andra sidan under praktiskt taget hela sitt liv varit föremål för smutskastning och massmedial häxjakt samt löjliggjorts i alla möjliga smaklösa sammanhang de facto avlider, skall denne lika fullt hyllas till skyarna som den störste i sitt slag? Som en slocknad stjärna. En legend som gått ur tiden.

Jag tänker givetvis på Michael Joseph Jacksons frånfälle tidigare i somras.

Under sin livstid, och i synnerhet de senare åren, handlade nyheterna kring Jackson uteslutande om hans, milt sagt, egendomliga privatliv. Ett tag tävlade kvällspressen om vem som kunde gräva fram de mest groteska bilderna på Jacksons sönderopererade anlete. Ett offer för plastik-kirurgisk experimentering och dysmorfobi och övrig psykisk obalans gjordes till allmän angelägenhet. De som kunde sko sig på Jacksons olycka, var inte sena att gotta sig åt förfallet. Skämten lät inte heller vänta på sig. Det hade inte behövt vara så.

Det som såg ut som en Askungesaga med ett till synes lyckligt slut, blev dess raka motsats.

Den perversa olyckscirkusen kring Jackson började som en direkt följd av otroliga framgångar. Det gick så långt att Jackson offentligt fick gå ut och dementera gay-rykten, påståenden om hudblekning och hur han bjöd in barn att sova i hans säng i syfte att utnyttja dem sexuellt. Det kan heller inte ha undgått en varande käft att han på senare tid dragit på sig enorma skulder.

Fine... "Wacko-Jacko" är bara en i mängden av kändisar som fallit offer för mediedrevets hundar, men det som gör det hela så vidrigt är att i samma ögonblick som han dör, är han åter igen "The King of Pop".

I viss mån kan jag förstå det hela. Det finns nämligen en uppsjö med sorgliga skvallerarslen som har så tragiska liv, att de behöver frottera sig i andras motgångar för att själva mäkta med sin totalt värdelösa vardag. Säljbarheten i dylika nyheter är hur hög som helst. Det är också enklare att skriva om äckligheter än att besvära sig om att ta reda på varför. Det är lättare att fördöma än att förstå...

Vad händer då när en av skvallerpressens största mjölk-kor plötsligt dör? Det ligger inte längre i allmänintresset att skriva vidare om skandalerna, utan krutet läggs på efterspelet i stället.

Folk hade ju redan hört sig trötta på alla ryktena och sett alla bilderna hundra gånger. De flesta hade redan glömt att Michael Jacksons album "Thriller" (1982) är det album som sålt överlägset mest genom tiderna, och att han en gång i tiden var världens kanske mest älskade artist. Karriären sjöng, bokstavligt talat på sista versen och det var flera år sedan han låg etta på Billboardlistan.

Nu var han blott en missförstådd knarkare med grava personlighetsstörningar.

Ur ett strikt massmedialt perspektiv är Jacksons abrupta hädangående det absolut bästa som kunnat hända.

Varför? Ja, det hela har en väldigt simpel förklaring. Pengar. Medan han levde, var det snaskigheterna som stod i centrum. Nu ska man, så länge det är möjligt, mjölka ur de sista dropparna liv ur Jackson (och hans efterlevande) genom oändliga hyllningsprogram, galor, minnesstunder, ceremonier och tårfyllda farväl. Horder av artister med "före-detta-status" syns helt plötsligt mer än gärna i tv-rutan för att tala om hur nära de stod Jackson och med gråt i halsen hissa hela hans uppenbarelse till skyarna. 

Var i höga helvete befann ni er under alla de svåra åren när Jackson verkligen behövde ert stöd, era självupptagna pajasar? Nej, just ja... Då hette det ju att Jackson var pedofil. Idag heter det att han var "The King of Pop". Då passar det ju.

Visst ja... Jag höll ju helt på att glömma de parallella konspirationsteorierna! "Dog verkligen Jackson?", "Vem mördade honom?" , "Vem får vårdnaden?" och givetvis, ej att förglömma klassikern: "Vem ärver alla hans eventuella miljoner?".

En sak är emellertid säker. Trots att Michael Jackson inte varit död mer än drygt en månad, kommer vi (vare sig vi vill eller inte) utsättas för timmar av hyllningar varvat med oändliga teorier om vem som är skyldig till hans död.

På ett högst personligt plan anser jag veta vilka som bär ansvaret för hans alltför tidiga dödsfall.

Det är helt och fullt mediacirkusens fel. Och även ni, smaklösa och fullständigt obegåvade organsäckar, som hållit bålet vid liv...

PS: Tänkte egentligen skriva om socialbidragstagaren tillika kronprinsessan Victorias annalkande giftermål med småföretagaren Westling. Men fan... Det är ju ungefär ett år kvar tills den blivande drottningen äktar en... just det. Prins.