Allt är tillåtet? (efter viss korrespondens med Jeanette Falk, Strömfors)




Fick i dagarna frågan om när nästa blogginlägg skulle publiceras, och kom då fram till följande tre saker:

a) Jag har en blogg
b) Det finns personer som faktiskt läser det jag skriver
c) Det finns personer som faktiskt vill läsa fler inlägg

Ni som följt Mr. Smooth's blogg på mer eller mindre regelbunden basis kan snabbt dra slutsatsen att upphovsmannen allt som oftast är förbannad över något, att han föredrar att skriva långa inlägg, med ganska ovårdat och obekvämt språk, men också att han inte uppdaterar den särskilt frekvent.

Varför, kan man ju givetvis undra...

Jag antar att jag åter igen måste påminna er om att mina största drivmedel är irritation och ilska, och att skrivandet funkar som en slags självhjälp. Jag skriver för min egen skull, inte för att på något vis försöka göra någon som helst ekonomisk eller uppmärksamhetsrelaterad vinning.
Jag är heller inte ute efter att följa några som helst regler för hur ofta skiten ska uppdateras, vad den ska handla om eller vad jag har för mål med den.

Författaren utnyttjar yttrandefriheten (utan att för den skull bli skugg-patriotiskt sverigedemokratisk)
och den konstnärliga friheten (utan att bli pretto-onanistiskt högtravande och intetsägande á la Lars Winnerbäck),
och skriver endast om vad han vill och när han vill...

...därmed inte sagt att jag inte är öppen för förslag...

...vilket jag också varit inför detta inlägg... Det är därför jag, så här mitt i valstressen kommer att skriva om något som gör mig mer än heligt förbannad. Vi skall inför valet prata lite om ursprung och dubbelmoral.

Jag är vad man på fackspråk brukar kalla andra generationens invandrare. Född och uppvuxen i kungariket Sverige. En till synes helt integrerad svensk halvblatte.
(Ta det lugnt... Jag FÅR skriva så. Har kollat upp det. Det är nämligen bara svartskallarna själva som får säga så i det här landet. Har ni något emot det -anmäl mig. Det är nämligen inte minoritetsgrupperna jag kommer att angripa i det här blogginlägget. Tvärtom. Läs vidare, så får ni se!)

Jag är en firb. En ras som är 50/50 finne och serb, med lätt övervikt (c:a 20 kg) åt det finska hållet. Kännetecknen för en firb är:
Kriminell bakgrund, romantiskt lagd, bruna ögon, kniv-vana, tydlig och stark näsa, långa fingrar, köldtålig, snäll mot kvinnor och barn, tystlåten, kort stubin, hockeyfrilla, stor släkt och sjuklig tolerans mot alkohol. (Ha ha haa... Fan, vad roligt!)

Ni vet exakt vart jag är på väg, va? Ni har hört skämten förut. I alla tänkbara sammanhang och med förställda röster och taskiga svenska uttal, har berättelserna om finnarna beskrattats harmynt. Baserat på föreställningar och fördomar handlar det om att framställa finnar som gravt alkoholiserade och kniv-viftande våldsverkare som badar bastu, spöar sina fruntimmer och konsumerar fjorton liter Koskenkorva i veckan och älskar tangomusik.

Aldrig är det tu tal om rasism eller att utöva hets mot folkgrupp. Neej, inte med finnarna inte... Perr-kellää'!
Tricka priiitenn... såå... sääära lite me niiven...

...men ge mig bara ett par rader att göra mig lustig över zigenare eller förorts-negrer, så ska ni se att det inte dröjer länge innan jag blir kallad rasist. Eller varför inte ge sig på bögarna? Judarna? Araberna? Feminist-kärringarna? Utvecklingsstörda? Vad?? Kom igen nu... Det här är ju skitroligt! Eller hur? Driva med finnar eller sinnesslöa norrmän och tyska nazi-bögar har man ju alltid gjort, så varför inte ge andra människor en känga också?!

Kom nu inte dragande med något så löjligt som att det är synd om dagens flyktingar. Finnarna som flydde hit under Vinterkriget hade det nog ännu jävligare, ska ni se! Det fanns ju knappt Internet på den tiden!

Senast ut att helt ostraffat göra narr av finnar, är den rikskände och folk-käre hetsätaren Anders Bagge. I kvällens (9/9) avsnitt av Idol 2010 framförde han på bästa sändningstid en gullig liten mobbing-visa på låtsasfinska och belönades med skratt och applåder. Men det är fortfarande roligt, va?

Jag har, från det att jag var läs- och skrivkunnig fått bokstavera mitt efternamn inför andra människor.
"S-Y-R-J-Ä-L-Ä. Nej, det ska vara Ä på slutet. Två Ä alltså. Ä-L-Ä... Sigurd, Yngve, Rudolf... Nej, vänta förresten. Jag kan skriva det själv..."
 
Man lärde sig tidigt att försöka vara stolt över sitt ursprung trots skratten. Att man faktiskt tyckte att det var helt ok när ens klasskompisar gjorde sitt yttersta för att låta så kargt finska de bara kunde. Man log förstående och inställsamt. "Syrrr-jä-lääää--läää-äää! Eisaa peitttäää..." n shit.

Men låt oss se till att lufta våra fördomar om andra invandrare också. Nähä? Obekvämt? Då börjar vi skruva på oss i salarna. Det blir genast rasistiskt och nedlåtande. Nej, det heter chokladboll. De cyklar inte på din cykel. Vaddå tre paraboler per balkong? "Nogger Black?" Har jag aaaaldrig hört talas om...

Ni känner till det här...
Vissa folkgrupper får man inte skoja om. Inte ens om man gör sitt yttersta för att vara rumsren. Andra saker är helt ok. T ex bilder på "finska paraply-drinkar" eller vad det luktar när bögar rapar och hur man bäst hittar den blöta fläcken på en tjock kvinna?


Men vad säger man egentligen till en kvinna med ett blåöga? Hur vet en zigenar-kärring att hon är gravid? Hur ser man att en somalier är rik? Skämten om andra folkgrupper finns ju där redan. Ni har själva hittat på dem, hört dem, skrattat åt dem i slutna sällskap och fört dem vidare. Så varför håller man igen i offentliga sammanhang?

Mycket har hänt sedan Biafra-skämten var på tapeten, när man skrattade åt fattigdom och svält, men ska vi sträva efter ett samhälle där alla skall behandlas med tillbörlig respekt, är det dags att sluta hymla. Antingen driver vi med alla jävla folkgrupper precis lika elakt och hånskrattande, eller så låter vi bli. Vågar vi publicera lite slumpmässiga Muhammed-karikatyrer, eller ska vi nöja oss med att skratta åt en tandlös och utslagen finsk alkoholist i hockeyfrilla? Vi värnar å ena sidan om allas lika värde, om att "alla ska med" och skriker oss hesa över ett mångkulturellt samhälle, men hur ser det egentligen ut i Sverige idag? Varför är det ok att driva med vissa människor, men inte andra? Jag börjar bli mer än måttligt trött på dubbelmoralen i det här landet.

När och hur är det passande att göra sig lustig på andras bekostnad? Hur långt ifrån de ideologiska grundpelarna vågar vi gå egentligen?

Vi... ursäkta... NI svenskar är tamefan det mest korkade, fegaste, präktigaste och lättlurade folket som finns i många lägen! Ni är livrädda för att bli stämplade som rasister när det kommer till att ifrågasätta fördomar, men upplåter sändningstid i teve för att mobba finnar, för att ni gjort bedömningen att det är politiskt rumsrent.

"För hela Sverige" heter det visst i någon vidrig politisk propaganda-kampanj för den röd-gröna slasktratten. Vinterkräksjukan, here we come...

Om jag så skulle vara den enda finne i det här landet som ibland (men bara ibland, tack och lov)tar åt mig av glåpord och fördomar, kräver jag lite gammal hederlig röd-grön rättvisa från och med nu. Kan ni greja det? Eller pengar. Jag tror nämligen att det finns en hel del potentiellt skadestånd att kvittera ut för all oförrätt. För vi måste komma ihåg att vi inte måste bli negativt särbehandlade, förföljda eller misshandlade, så som vissa minoriteter blivit, som tjockisar och mongon blir här och där, eller som homosexuella blivit sedan begynnelsen.

Det behövs nämligen bara att vi känner oss kränkta. Frågan är om det räcker med att bli det av Anders Bagge.


Fotnot: På det stora hela verkar Anders Bagge vara en ganska sympatisk och gullig kille. Han är en förebild för alla tjockis-killar i det här landet. Han har lyckats bra. Han har gott om pengar, är omtyckt av de flesta, bor i ett fint hus och kan få riktigt snygga tjejer...


RSS 2.0