Mr. Smooth

Vare sig vi vill eller ej, är Idol 2009 redan i full gång. Det innebär i korthet att kommande fredagkvällar skickas en ansenlig mängd tittarröster iväg via glödheta telefonväxlar och summan av kardemumman blir att ytterligare en deltagare som inte lyckas skrapa ihop tillräckligt många röster för att ”sitta säkert” får lämna tävlingen. Senast i ledet, var det Camilla som fick lämna tävlingen. Även om man inte är någon genuin Idol-torsk, är det svårt att undgå att intressera sig för vad som händer i en av höstens absolut största tv-händelser.

Vi har först och främst en Idol-jury bestående av tre tillsatta experter. Det är deras förtjänst att vi har de här idol-finalisterna i tv-rutan. Under hela den förevarande auditionsvängen har de fått sålla bland tusentals sökande runt om i landet. Det måste man ge dem en eloge för. Kan inte vara en tvärenkel uppgift att sortera bland en massa potentiella stjärnor samtidigt som de tvingas genomlida alla totalt obegåvade dårar som på fullt allvar tror sig ha en chans till att bli årets Idol. Och det är här det hela börjar.

Idol-juryn har i finalspelet i uppgift att ge sina professionella omdömen av framträdandena. Allt för att ge programmet sken av att vara proffsigt. Även fast lekledare Jihde gång på gång med allsköns fyndigheter påpekar att juryn inte längre bestämmer något, har juryn fortfarande en dold makt i form av att vara opinionsbildare. Annars skulle de vara direkt överflödiga. Juryn är nämligen experter tillsatta för att sätta ord på våra intryck. Juryn säger ofta det vi känner, och gör det på ett sådant sätt så att vi kan identifiera oss med det.

”Ahh! EXAKT så tycker jag också!” eller ”Ja, jag håller med. Det där lät inget vidare!”

Och helt plötsligt känner vi oss som proffstyckare allihopa.  Tycker Anders Bagge så, måste det ju vara så. Hemma i sofforna avgör vi således artisternas vara eller icke vara på bästa sändningstid. Men kom ihåg följande:

Idol är ingen sångtävling. Det man söker efter är en idol, och då är det lika mycket en dans- och skönhetstävling man ska bedöma. Man måste ha klart för sig att det är hela paketet som ska överensstämma. Vad du har på dig, hur du rör dig, i kombination med vilken låt du valt tillsammans med hur du de facto framför den, är direkt avgörande. Skillnaden mot en renodlad sångtävling är enorm. Bara för att du har en genuin musikalitet och en gudabenådad sångröst, är det ingen garanti för att du ska vinna. Det är så mycket mer än så.

Jag insåg detta redan i förra årets tävling, när min absoluta favorit, Loulou åkte ut och det pubertala målbrottsmonstret Johan Palm fick vara kvar på nåder långt in i tävlingen. Tyvärr finns det risk att historien upprepar sig i år. Horderna med hysteriskt skrikande fjortislollor med fullmatade kontantkort växer aldrig ur tävlingen. Ok, vi jämför möjligen kukar med morötter, men Paul Potts, sitt yttre till trots, sjunger med mer hjärta och finess än vad Johan Palm någonsin kommer göra.

Lik förbannat sitter jag själv bänkad framför teven varje fredagkväll och blir en ”proffstyckare”. Allt med juryns goda minne. Hmm… låt se nu…

Erik: Du har en jävla pipa och ser ut som om du är tagen direkt från Kalles Kaviar-tuben. Kommer gå långt. Kanske hela vägen. Men sluta lisma inför kamerorna hela jävla tiden!  Vi vet. Du är sockersöt. Du kan sjunga, jumalauta! Överraska oss nu! Rock n’ roll out of control next week!!

Erika: Du är vacker så klockorna stannar, och kan verkligen sjunga, men är lite FÖR gullig ibland. Blir ju fort tråkigt. Fullkomligt älskade din tolkning av ”Beat it”! Du kan om du vill. Du får mig att tro på de norrländska inlandskommunerna igen. Nästa vecka blir det tufft för dig dock. Kanske lite för tufft. Synd på en sådan drop-dead-beauty.

Mariette: Wow… du har en fantastisk sångröst, och ser lite wild n’ crazy och svår ut med din bohem-stil. Hoppas på ”Weak” med Skunk Ananasie till rock-veckan! Det kan bara bli hur bra som helst. Michael Jackson är inte din grej. Frågan är också om Idol är det. Men jag gillar dig som artist.

Niklas: Du behöver skjuta din frisör och ta lite mer tunga droger för att få lite mer drag i rösten. Du vinner inte tävlingen på dina valpögon, men din audition-låt kickade ass. Sluta köra Zack Hanson-fejjan!  Du skulle kunna bli en utomordentlig blues-/rocksångare. Men skärp dig nu!

Rabih-(ahh) Jaber-(ahh): Du övertygar fan inte. Jag förstår var du vill komma. Du är ju så jävla hundvalpsgullig att man bara måste förbise dina sångmässiga tillkortakommanden. Juryn (proffsen), har ju redan varnat dig för att waila ihjäl låtarna Mariah Carey-style. Och seriöst, har du avslutat en enda textrad utan ett skitnödigt ”AHH” i slutet? Men du ler ju så otroligt gulligt… och du är ju från Lycksele. Du sitter ganska säkert ändå. Till din tröst kan jag bara säga:
”H-hyou are not alone-hh… H-I am here wit’ u-ahh…” För helvete… du kan uppenbarligen sjunga, det behöver inte låta som om du har sex med låten! Träna på andningen och lite raka toner, så blir det succé! Just nu är du sångmässigt Idols motsvarighet till James Hetfield. Not cool.

Reza: Ändra ingenting i din sång. Du är precis lagom exotisk. Du har lätt den mest unika sångrösten. Kanske du skulle försöka flirta mer med publiken. Och framförallt sluta köra trumpetlicks med micken! Hoppas bara att folk fortsätter rösta på dig…

Calle: Du är tyvärr ingen idol. Du är en riktigt soulig och kool dude. Men ingen idol. Hoppas bara att branschfolket fått upp ögonen på allvar för dig. Du har ”det” i rösten. Kanske det blir lite upp till bevis nästa vecka. På återhörande!

Tove: Way to go! Du är sexton år och är redan den som jämnåriga killar vill ha, och jämnåriga flickor vill vara. Du kommer förmodligen vara i final. Du har verkligen lyckats göra dina nervo-tics till en cool grej. Lite utav årets Amanda Jensen. Fast du sjunger renare. Maja i The Sounds sitter hemma och skälver av fasa.

Eddie: Din jävel… Du har fått min flickvän (och många andras flickvänner) att bli sådär löjligt tv-kär i dig. Fortsätter du så, kommer du stå på de riktigt stora scenerna. Du räddade dig själv från en säker karriärdöd med ditt Jackson-nummer. Utan att blinka en topp tre-kandidat.

Och slutligen till den utröstade Camilla "Cam Tyler": Gråt inte. Det var inte låtvalen i sig som fällde dig, det var hur du förgrep dig på dem. Jag förlåter dig aldrig för det du gjorde med ”Hallelujah”. Fy dig!
Here’s the deal: Bert Karlsson kommer höra av sig om han inte har fullt upp med att försöka sig på en politisk comeback. Han har pengar och kontakter. Du får en chans till hos den lite ”mognare” publiken.  Du är så långt ifrån en favorit i mina böcker som man kan komma, men du har, dina 21 år till trots, redan sålt dig som "Cam Tyler", legat med farbror Kicken i The Poodles, gjort århundradets felhörning i direktsändning och överlevt en audition iförd en skoteroverall. Alltid en början.  Och du behöver inte sjunga bättre än Kicki Danielsson för att få cover-gig på Högfjällshotellets after-ski eller för att få vara med i schlagervärldens motsvarighet till Idol. Tvärtom. Scenen är redan din. Tyvärr.

Handen på hjärtat. Jag börjar låta mer och mer som det patetiska riksdrygot Magnus Betnér. Det är inget jag är stolt över. Tvärtom. Jag hatar Magnus Betnér. Hans storhet har helt kringgått mig. En vacker dag kanske jag kan skriva ett blogginlägg där jag är rumsren och positivt inställd till allt. Men bara kanske.