Mr. Smooth

Fick i dagarna frågan om när nästa blogginlägg skulle publiceras, och kom då fram till följande tre saker:

a) Jag har en blogg
b) Det finns personer som faktiskt läser det jag skriver
c) Det finns personer som faktiskt vill läsa fler inlägg

Ni som följt Mr. Smooth's blogg på mer eller mindre regelbunden basis kan snabbt dra slutsatsen att upphovsmannen allt som oftast är förbannad över något, att han föredrar att skriva långa inlägg, med ganska ovårdat och obekvämt språk, men också att han inte uppdaterar den särskilt frekvent.

Varför, kan man ju givetvis undra...

Jag antar att jag åter igen måste påminna er om att mina största drivmedel är irritation och ilska, och att skrivandet funkar som en slags självhjälp. Jag skriver för min egen skull, inte för att på något vis försöka göra någon som helst ekonomisk eller uppmärksamhetsrelaterad vinning.
Jag är heller inte ute efter att följa några som helst regler för hur ofta skiten ska uppdateras, vad den ska handla om eller vad jag har för mål med den.

Författaren utnyttjar yttrandefriheten (utan att för den skull bli skugg-patriotiskt sverigedemokratisk)
och den konstnärliga friheten (utan att bli pretto-onanistiskt högtravande och intetsägande á la Lars Winnerbäck),
och skriver endast om vad han vill och när han vill...

...därmed inte sagt att jag inte är öppen för förslag...

...vilket jag också varit inför detta inlägg... Det är därför jag, så här mitt i valstressen kommer att skriva om något som gör mig mer än heligt förbannad. Vi skall inför valet prata lite om ursprung och dubbelmoral.

Jag är vad man på fackspråk brukar kalla andra generationens invandrare. Född och uppvuxen i kungariket Sverige. En till synes helt integrerad svensk halvblatte.
(Ta det lugnt... Jag FÅR skriva så. Har kollat upp det. Det är nämligen bara svartskallarna själva som får säga så i det här landet. Har ni något emot det -anmäl mig. Det är nämligen inte minoritetsgrupperna jag kommer att angripa i det här blogginlägget. Tvärtom. Läs vidare, så får ni se!)

Jag är en firb. En ras som är 50/50 finne och serb, med lätt övervikt (c:a 20 kg) åt det finska hållet. Kännetecknen för en firb är:
Kriminell bakgrund, romantiskt lagd, bruna ögon, kniv-vana, tydlig och stark näsa, långa fingrar, köldtålig, snäll mot kvinnor och barn, tystlåten, kort stubin, hockeyfrilla, stor släkt och sjuklig tolerans mot alkohol. (Ha ha haa... Fan, vad roligt!)

Ni vet exakt vart jag är på väg, va? Ni har hört skämten förut. I alla tänkbara sammanhang och med förställda röster och taskiga svenska uttal, har berättelserna om finnarna beskrattats harmynt. Baserat på föreställningar och fördomar handlar det om att framställa finnar som gravt alkoholiserade och kniv-viftande våldsverkare som badar bastu, spöar sina fruntimmer och konsumerar fjorton liter Koskenkorva i veckan och älskar tangomusik.

Aldrig är det tu tal om rasism eller att utöva hets mot folkgrupp. Neej, inte med finnarna inte... Perr-kellää'!
Tricka priiitenn... såå... sääära lite me niiven...

...men ge mig bara ett par rader att göra mig lustig över zigenare eller förorts-negrer, så ska ni se att det inte dröjer länge innan jag blir kallad rasist. Eller varför inte ge sig på bögarna? Judarna? Araberna? Feminist-kärringarna? Utvecklingsstörda? Vad?? Kom igen nu... Det här är ju skitroligt! Eller hur? Driva med finnar eller sinnesslöa norrmän och tyska nazi-bögar har man ju alltid gjort, så varför inte ge andra människor en känga också?!

Kom nu inte dragande med något så löjligt som att det är synd om dagens flyktingar. Finnarna som flydde hit under Vinterkriget hade det nog ännu jävligare, ska ni se! Det fanns ju knappt Internet på den tiden!

Senast ut att helt ostraffat göra narr av finnar, är den rikskände och folk-käre hetsätaren Anders Bagge. I kvällens (9/9) avsnitt av Idol 2010 framförde han på bästa sändningstid en gullig liten mobbing-visa på låtsasfinska och belönades med skratt och applåder. Men det är fortfarande roligt, va?

Jag har, från det att jag var läs- och skrivkunnig fått bokstavera mitt efternamn inför andra människor.
"S-Y-R-J-Ä-L-Ä. Nej, det ska vara Ä på slutet. Två Ä alltså. Ä-L-Ä... Sigurd, Yngve, Rudolf... Nej, vänta förresten. Jag kan skriva det själv..."
 
Man lärde sig tidigt att försöka vara stolt över sitt ursprung trots skratten. Att man faktiskt tyckte att det var helt ok när ens klasskompisar gjorde sitt yttersta för att låta så kargt finska de bara kunde. Man log förstående och inställsamt. "Syrrr-jä-lääää--läää-äää! Eisaa peitttäää..." n shit.

Men låt oss se till att lufta våra fördomar om andra invandrare också. Nähä? Obekvämt? Då börjar vi skruva på oss i salarna. Det blir genast rasistiskt och nedlåtande. Nej, det heter chokladboll. De cyklar inte på din cykel. Vaddå tre paraboler per balkong? "Nogger Black?" Har jag aaaaldrig hört talas om...

Ni känner till det här...
Vissa folkgrupper får man inte skoja om. Inte ens om man gör sitt yttersta för att vara rumsren. Andra saker är helt ok. T ex bilder på "finska paraply-drinkar" eller vad det luktar när bögar rapar och hur man bäst hittar den blöta fläcken på en tjock kvinna?

Men vad säger man egentligen till en kvinna med ett blåöga? Hur vet en zigenar-kärring att hon är gravid? Hur ser man att en somalier är rik? Skämten om andra folkgrupper finns ju där redan. Ni har själva hittat på dem, hört dem, skrattat åt dem i slutna sällskap och fört dem vidare. Så varför håller man igen i offentliga sammanhang?

Mycket har hänt sedan Biafra-skämten var på tapeten, när man skrattade åt fattigdom och svält, men ska vi sträva efter ett samhälle där alla skall behandlas med tillbörlig respekt, är det dags att sluta hymla. Antingen driver vi med alla jävla folkgrupper precis lika elakt och hånskrattande, eller så låter vi bli. Vågar vi publicera lite slumpmässiga Muhammed-karikatyrer, eller ska vi nöja oss med att skratta åt en tandlös och utslagen finsk alkoholist i hockeyfrilla? Vi värnar å ena sidan om allas lika värde, om att "alla ska med" och skriker oss hesa över ett mångkulturellt samhälle, men hur ser det egentligen ut i Sverige idag? Varför är det ok att driva med vissa människor, men inte andra? Jag börjar bli mer än måttligt trött på dubbelmoralen i det här landet.

När och hur är det passande att göra sig lustig på andras bekostnad? Hur långt ifrån de ideologiska grundpelarna vågar vi gå egentligen?

Vi... ursäkta... NI svenskar är tamefan det mest korkade, fegaste, präktigaste och lättlurade folket som finns i många lägen! Ni är livrädda för att bli stämplade som rasister när det kommer till att ifrågasätta fördomar, men upplåter sändningstid i teve för att mobba finnar, för att ni gjort bedömningen att det är politiskt rumsrent.

"För hela Sverige" heter det visst i någon vidrig politisk propaganda-kampanj för den röd-gröna slasktratten. Vinterkräksjukan, here we come...

Om jag så skulle vara den enda finne i det här landet som ibland (men bara ibland, tack och lov)tar åt mig av glåpord och fördomar, kräver jag lite gammal hederlig röd-grön rättvisa från och med nu. Kan ni greja det? Eller pengar. Jag tror nämligen att det finns en hel del potentiellt skadestånd att kvittera ut för all oförrätt. För vi måste komma ihåg att vi inte måste bli negativt särbehandlade, förföljda eller misshandlade, så som vissa minoriteter blivit, som tjockisar och mongon blir här och där, eller som homosexuella blivit sedan begynnelsen.

Det behövs nämligen bara att vi känner oss kränkta. Frågan är om det räcker med att bli det av Anders Bagge.


Fotnot: På det stora hela verkar Anders Bagge vara en ganska sympatisk och gullig kille. Han är en förebild för alla tjockis-killar i det här landet. Han har lyckats bra. Han har gott om pengar, är omtyckt av de flesta, bor i ett fint hus och kan få riktigt snygga tjejer...

Bakgrunden till detta är i huvudsak en föreläsning som jag fick skickat till mig av en bekant som delar min vetgirighet. Hela föreläsningen med förklaringar finns att beskåda på YouTube och består av sammanlagt åtta delar á 9 minuter.

Jag vill försöka ta reda på vad politikerna menar när de talar om begreppet tillväxt och tillgång. Det ska jag göra genom att sätta begreppet i förhållande till resurser och förutsättningar, så vi börjar med lite hårdfakta:

”Världens befolkning ökar. För tio tusen år sedan bodde det ungefär lika många i hela världen som det gör i Sverige idag. Befolkningen ökade långsamt och på 1700-talet var världens befolkning ca 800 miljoner. När industrialiseringen växer fram under 1800- och 1900-talet börjar befolkningen att öka stort. 1925 var vi ungefär 2 miljarder människor, 1975 ungefär 4 miljarder och 2000 ungefär 6 miljarder.” Källa: Statistiska Centralbyrån

VÄGEN TILL MÄNNISKANS UNDERGÅNG ÄR DESS OFÖRMÅGA ATT FÖRSTÅ INNEBÖRDEN AV BEGREPPEN TILLVÄXT OCH TILLGÅNGAR.

Redan här försvinner av er till något betydligt gulligare, men för er som fortfarande bryr er om era barns framtid vill jag säga följande:

Vad betyder egentligen begreppet TILLVÄXT? Ett ord som världens ledare i alla år predikat och använt som något heligt.Om ni tar er den tid som krävs att läsa allt till sista raden, kommer ordet förmodligen smaka annorlunda.

Vi behöver inte bry oss om att försöka ifrågasätta det som sägs, eftersom det inte handlar om mina privata åsikter, utan om  obestridbara fakta, som dessutom går att bevisa logiskt och matematiskt.

Utan att behöva läsa en enda rad vet vi att Jorden lider av en galopperande överbefolkning. Vi har alltså en ständigt ökande faktor (människorna), låt oss kalla den faktorn för X hädanefter.

Å andra sidan har vi en faktor som är begränsad av kapacitet och dess resurser (Jorden). Vi kan kalla henne för Y.

Men först tittar vi lite närmare på X. Om vi backar bandet till år 1986 lite snabbt och tittar på befolkningsstatistik som presenterades då, får vi klart för oss att Jordens befolkning uppgår till c:a fem miljarder, och att befolkningen ökar med 1.7% varje år. Till en början känns siffran 1.7% väldigt låg, men när man börjar räkna lite på det, inser man vilka enorma siffror det blir, och hur fort det går. Vi talar här om en befolkningstillväxt.

Tänk dig att du sätter in 1000:- på banken mot exempelvis 5 % årlig ränta. Efter hur många år har pengarna fördubblats? Detta kan man enkelt räkna ut genom med hjälp av logaritmer och exponentalfunktioner. Jag ska för enkelhetens skull skippa uträkningarna och i stället direkt tala om att det tar precis 14 år för något att fördubblas mot 5% ränta.

Om ni skulle läsa att brottsligheten i er hemstad ökar med 7 % per år, skulle ni knappast reagera lika mycket som om det stod att den FÖRDUBBLATS de senaste tio åren trots att det betyder exakt samma sak.

Vi talar alltså om KONSTANT TILLVÄXT.

-STOPP OCH BELÄGG!! ropar ni redan nu.  ”Vi kan ju inte sätta detta i proportion till befolkningsökningen rakt av, då folk faktiskt dör också. Krig, svält, farsoter, naturkatastrofer och föroreningar bidrar ju till att reglera siffrorna…”

Helt korrekt! Men befolkningen ökar ändå. Varje år. 1986 ökade den med 1.7% per år. Vad är fördubblingstiden för det? Ja, det är c:a 41 år. Det skulle innebära att om den fortsatte i samma takt, skulle vi ha c:a tio miljarder (!) människor på Jorden till år 2027.

I slutet av 1999 var vi omkring sex miljarder människor, vilket innebär att befolkningen ökar med c:a 1.3% per år. Översatt i människor, innebär det ungefär 80 miljoner nya människor på Jorden. Varje år. Låt oss leka lite med dessa siffror lite. Det är i storleksordningen lite drygt tio gånger så många som bor i Sverige under samma period.

I tidningen Kommunalarbetaren (facklig tidning för det största LO-förbundet), skriver kolumnisten Jenny Morelli i nr 1/96 under rubiken "MAKA DIG, SVENSK":

"Sverige skulle ju ha plats för åtminstone tio gånger så många invånare. Åttio miljoner svenskar som får lära sig att ge stjärterum till sin nästa. Svår omställning för oss men vi har nog inget val. Jorden blir knappast större."

Wow… Hon har tyvärr helt rätt.

Skulle befolkningen fortsätta att öka med 1.3% per år, skulle det ta 780 år innan vi hade varsin kvadratmeter land att stå på. Skulle det fortsätta i 2400 år skulle människorna på Jorden väga lika mycket som Jorden själv. Vi kan skratta åt de här siffrorna, för vi vet att det aldrig skulle kunna ske.

Detta om faktor X. Det här är för att visa konsekvenserna av den ständiga befolkningstillväxten. Och med detta sagt, kan vi dra slutsatsen av att tillväxten av människor KOMMER ATT HAMNA PÅ NOLL, vare sig vi vill eller inte. Och det kommer att ske betydligt tidigare än om 780 år. Det är ett som är säkert.

Och det är nu det riktigt jobbiga börjar…

Vad kan man göra för att stävja det ankommande dilemmat?
Några exempel på saker som människor gör som har en positiv (ökande) effekt på befolkningen:

Barnfödslar (självklart), stora familjer, mediciner och botemedel, välgörenhet,  sjukvård, bistånd, fred på Jorden, ren luft, effektiviserande uppfinningar, invandring, lagar och regler, omsorg, utbildning, förebyggande av sjukdomar, jämlikhet, fördelande av resurser och framför allt ett kollektivt ignorerande av befolkningsproblemet.

De saker som bidrar till att bromsa och stoppa befolkningsökningen är logiskt sett raka motsatsen:

Avhållsamhet, preventivmedel, epidemier, krig, mord, ökad miljöförstöring, rökning (!), stoppade bistånd och invandring, olyckor, naturkatastrofer, svält, utbildning, föroreningar, brist på tillgångar osv.

Om vi stannar upp för ett ögonblick och låter eftertänksamheten och logiken göra sitt, inser vi ganska snabbt att precis allt heligt vi kämpar och lever för bidrar till en massiv global befolkningsökning. Allt som bidrar till att sänka dödstalen, gör alltså problemet värre. Ni får ha vilka åsikter ni vill om detta, men det här är sant. Förr eller senare kommer Moder Natur att börja plocka hejvilt i den under kolumnen, för jag menar… Vem vill börja propagera för krig, svält och död? Som ni kan se, ligger begreppet utbildning i båda spalterna. Utbildningen som ligger i den första spalten har hittills inte gjort ett skit för att minska problemet ett dugg.

Med detta sagt om mänsklig tillväxt ska vi kasta ett öga på våra förutsättningar, Jordens samlade resurser och tillgångar, det som jag valt att kalla faktor Y.

Jag vill åter igen poängtera att det även bland tillgångarna finns en viss tillväxt (t ex förnyelsebar energi), men att det i slutändan lika fullt kostar mer än det smakar.

Vad händer när något (X) ökar konstant i ett utrymme med begränsade resurser (Y)?

Vi kan tydliggöra detta genom att göra ett experiment med celldelning i en flaska. Om vi antar att mänskligheten är en cell som fördubblar sig en gång varje minut och vi stoppar ned denna cell i en flaska (Jorden) klockan 11:00. Vi vet att Jorden har begränsade resurser och att det tar uppskattningsvis en hel timme (780 år) klockan 12:00 att fylla upp flaskan med celler.

Fråga nr. 1: Vid vilken tidpunkt är flaskan halvfull?
Svar: kl. 11:59 eftersom cellen fördubblar sig en gång varje minut.

Fråga nr. 2: Om vi var en del av en cell i denna flaska, (vilket vi kan låtsas att vi är) NÄR skulle vi börja upptäcka att vi håller på att få slut på utrymme och tillgångar?
Svar: Om man väljer att lyssna på världens ledare, som propagerar för ”konstant” tillväxt, skulle man absolut inte få något vettigt svar, men jämförelsevis kan sägas så här: Klockan 11:55 är flaskan 3,1% full, kl. 11:56 är den 6,3% full, 11:57 12,5% osv. När flaskan endast är fylld till 3,1%, hur många skulle tycka att vi var på väg att bli överbefolkade? Skulle kommunalrådet i Kiruna tycka att man var överbefolkade kl. 11:55? Förmodligen inte. Det finns ju 96,9% yta kvar!

Fråga nr. 3: Världens ledare samlas för ett möte kl. 11:58 (idag?) och inser att flaskans (Jordens) tillgångar och utrymme börjar tryta, och hittar helt plötsligt TRE nya flaskor med utrymme och tillgångar ute på den ryska tundran och uppe på Nordpolen och på närliggande planeter. Nu har man alltså  MER UTRYMME OCH TILLGÅNGAR ÄN MAN NÅGONSIN HAFT!! Hur lång tid skulle det ta för cellerna innan alla fyra flaskor var helt fulla?
Svar: Enkelt. Klockan 12:02. Ni kan ju ta en stilla funderare över hur många år det skulle innebära på Jorden.

Varför jag använder detta experiment är för att visa er vad som händer när kravet på utrymme och tillgångar ökar stadigt i en begränsad miljö precis som Jorden.

Vi vet att Jordens tillgångar på icke förnyelsebara tillgångar (t ex fossila bränslen) kommer ta slut. Det är inte en fråga om att de gör det, utan snarare om när. Ska man tillämpa detta vetande i tillväxtdebatten, säger världens samlade ledare att vi kommer uppfinna och utvinna alternativa bränslen och metoder för att tillgodose en ökad tillväxt. Helt klart. Vi ska titta på vad det innebär också lite senare…

Som en ren jämförelse på hur otroligt illa energikrisen kommer att bli, kan sägas att för varje nytt oljefat vi upptäcker i reserven, gör vi av med fyra.

I USA 1993 gjordes den största  upptäckten av råolja och gas på tjugo år i den mexikanska golfen, som skulle kunna inbringa 700 miljoner (!) fat råolja och naturgas till en kostnad av ungefär 12 miljarder dollar. Sensationellt kan tyckas, men hur länge hade det räckt? Om USA själva använt alla tillgångarna själva, hade det räckt i 42 dagar då de gjorde av med 16,6 miljoner fat om dagen. 1997 gjordes en ännu större upptäckt av råolja på c:a 1 miljard fat vid New Foundland. Man trodde att det skulle räcka i femtio år, men räkna ut hur länge det räcker, när man 1997 gör av med 18 miljoner fat om dagen. (typ 56 dagar) Wow!

Hur täcker man sina energibehov då? Ja, i USA:s och de flesta andra länders fall tvingas man bland annat importera råolja. Men det räcker ändå inte. Man måste se över alternativen. Utvecklingen har på senare tid gått till att undersöka förnyelsebara bränslen och råvaror, energieffektiviseringar, rationaliseringar osv.

Men vad är det vi egentligen gör när vi utvecklar alternativa energikällor?

Köper vi tid? Ja, först och främst underlättar vi för en ökad tillväxt. Fler människor kan dela på tillgångarna. Tanken är ju helt fantastiskt… idiotiskt!!

Vi möjliggör alternativa energikällor som ger fler människor chans att leva på Jorden, vi sänker dödstalen och summan av det hela är att vi kan bli fler, vilket logiskt sett innebär en enda sak. Att energibehovet ökar. Ju fler munnar att mätta, desto mer måste vi producera för att överleva.
Ju mer vi utvecklar mediciner och sjukvård, desto längre lever vi, och desto effektivare kan vi hjälpa andra människor att också överleva vilket konkret innebär mer människor.

Vi har nu klart för oss ungefär hur mycket vi gör av med, vad gäller fossila bränslen och andra begränsade tillgångar. Vi måste satsa hårt på förnyelsebar energi för att mätta det ökade behovet. Men vi kanske glömmer att det går åt energi att framställa alternativ energi.

Låt oss titta ett av alternativen. T ex etanol.
Etanol är en alkohol som kan framställas på en rad olika sätt, men förslag har varit bland annat att odla majs som destilleras till etanol som kan användas som drivmedel i bilar.

Idag drivs ungefär 1% av alla bilar i USA på etanol. Det motsvarar ungefär 43,5 miljoner fat råolja varje år. MEN…

För att förse alla bilar med etanoldrift i USA skulle man måsta dubbla ovan nämnda siffra med…? Just det, 100. Det innebär att hela USA:s odlingsbara jord måste bestå av majsodlingar, bara för att tillgodose etanolbehovet. Men det är inte det enda problemet.

Det skulle först och främst krävas att man plöjde marken helt utan dieseldrivna traktorer. Det skulle  behövas fossila bränslen i tillverkningen av konstgödsel för att majsen skulle växa tillräckligt snabbt. När du slutligen får fram en liter etanol, har du gjort av med minst lika mycket fossila bränslen. Förnyelsebar källa? Absolut inte. Ändå skaffar vi fler ”miljöbilar” än någonsin förut.

Sammanfattningsvis kan om faktor Y sägas följande:

För varje dag som vi direkt eller indirekt gör av med mer än 1.7 liter råolja per person och dygn, gör vi av med mer än vår andel. Ju fler vi blir, desto lägre blir den siffran. Detta är under förutsättning att vi har NOLL BEFOLKNINGSTILLVÄXT. Som en ren parentes kan sägas att den genomsnittliga förbrukningen per person och dygn i USA är ungefär 8 liter. Här pratar jag alltså endast om de fossila bränslena. Det finns statistik på allt annat som ett människoliv kräver också. T ex mat, rent vatten, kläder, bostäder, mediciner osv. Men det förstår ni ju redan.

När jag slutligen ska försöka slå samman begreppen tillväxt och tillgång, kan jag lova att vi någon gång under återstoden av vår livstid kommer se en dramatisk förändring i vad gäller allt. Så länge tillväxten är högre än tillgångarna, kan det bara betyda en enda sak. Nämligen slutet.

Vad ska man göra åt saken? Äta upp och elda varandra? Nja, kanske inte riktigt…

Först och främst måste vi tillsammans lära oss att förstå innebörden av begreppen tillväxt och tillgångar, X och Y. I synnerhet när vi talar om befolkningsökning och icke förnyelsebara resurser. Vi måste även ha klart för oss att en ökande befolkning och därmed också ett ökat energibehov inte är hållbart för mänsklighetens överlevnad. En tillväxt KAN INTE ske i all evighet. Den måste stoppas helt och i detta fall även gå tillbaka. Oavsett hur man försöker kontrollera tillväxt, kommer det alltid vara just en tillväxt. En ökning av något.

Det räcker alltså inte enbart med att stoppa den globala befolkningsökningen med c:a 80 miljoner människor per år. Vi som redan lever och verkar i denna värld måste även sänka vår konsumtion.
Vi kan heller inte lita blint på att forskning och vetenskap i användandet av förnyelsebara källor alltid kommer täcka vårt ökade energibehov och vår ökade befolkning. Även fast det finns risk att vår sol en (vacker) dag slocknar, finns det ju solar i andra galaxer som man kanske kan utvinna energi från.

I takt med att vi blir allt fler och fler, kommer varje enskilt människoliv betyda allt mindre och mindre. Stoppar vi inte överbefolkningen kommer vi till en punkt där det faktiskt kommer handla om ens egen överlevnad och inget annat. Det kommer främja dig om din granne dör osv.

Varje timme ökar Jordens befolkning med c:a 10 000, varav ungefär 280 av dem är amerikaner. Trots att den största ökningen av människor sker i sk. U-länder, gör genomsnittsamerikanen av med 30 gånger så mycket energi som de som lever i tredje världen. Det innebär jämförelsevis att det föds motsvarande 8400 amerikaner varje timme.

Människan har levt på Jorden, brukat dess jord, använt sig av dess tillgångar i ett väl fungerande kretslopp i gott och väl 10 000 år, men håller nu på att förinta den på bara några hundra år.

Nästa gång era lokala kommunpolitiker predikar om en kontrollerad tillväxt eller om en positiv befolkningstrend och visar statistik i fyrfärgstryck, tänk då efter vad som kan bli bättre av att man tränger ihop fler och fler människor på samma ställe eller att man befolkar glesbygden sett ur ett långsiktigt och hållbart perspektiv. Kan någonting över huvud taget bli bättre av en ökad befolkning? Och då menar jag såväl på lokal som på global nivå. Fråga er själva vad som kan bli bättre av att vi blir fler människor på Jorden.

När de senare pratar om energieffektiviseringar, jobbtillfällen, ekonomisk tillväxt, ökad invandring, förnyelsebara källor, utökad gruvnäring, miljövänlighet, hållbar utveckling eller framtidstro. Vad är det egentligen de står och säger? Hållbar utveckling för vad, och hur länge?

Det här är inga åsikter, människor… Åsikter kan man ifrågasätta och kritisera. Det här är ren och skär fakta. Hittar ni emellertid några direkta faktafel i det jag skrivit, får ni givetvis tala om det för mig. Men det är åter igen INTE mina åsikter, utan min absolut odödliga övertygelse…

För den som vill fördjupa sig i ämnet finns föreläsningen att åhöra via YouTube enligt nedan.

Referenser:

Föreläsning i åtta delar av Albert A. Bartlett, professor emeritus, University of Colorado at Boulder:

http://www.youtube.com/watch?v=F-QA2rkpBSY&feature=channel

Statistiska Centralbyrån

http://www.scb.se
http://www.google.se

samt Fredrik Leonardsson, Skellefteå, som tipsade mig om ovan nämnd föreläsning.

Ja, det är klart som FAN att du har Facebook! Det har praktiskt taget ALLA idag. Har man inte Facebook, finns man inte. Folk i alla åldrar har det, och vi blir bara fler och fler.

Vaddå? Har du, handen på hjärtat, aldrig önskat att det ska finnas en ogilla-knapp i dina vänners statusfält, länkar och bilder osv? Eller kommit på dig själv med att slentrian-gilla saker på Facebook som du i själva verket fullständigt avskyr, eller rent utav skiter i?

Det var så jag kom på hur stor inverkan Facebook egentligen hade på mitt liv. Jag tillhör en av de Facebook-användare som loggar in på mitt konto tre-fyra gånger per dag, ibland även fler. Det är såna som jag och du som förstår vad jag menar.

Det talas om den nya folksjukdomen, Facebook-stress. Att livs levande människor går omkring och upplever stress för att de inte får kolla sina Facebook-konton. Deras egna liv blir påverkade negativt när de inte får sitta uppkopplade på världens största community.

Alla har Facebook. Du som inte har det, känner folk som har det, eller har i något ögonblick hört talas om Facebook. Och det här är bara början…

Facebook är förmodligen större än Gud. Det är definitivt mycket mer sammanförande och enande än Gud i alla fall. I fråga om socialt nätverkande finns det inga tjänster som ens i närheten kan mäta sig med just Facebook. Det enda du behöver är en giltig e-postadress och en dator med internetuppkoppling. Genom att du gör din röst hörd inför flera människor och samtidigt hör flera andra människors åsikter i samma fråga, blir samtalet mycket intressant.

Vill du ha något sagt, skriv det på Facebook, och alltid är det minst EN jävel till som läser det.
Ibland kan det ju vara skönt att bara få ur sig något och hoppas att någon hör det. Du älskar uppmärksamheten.

Alltmer lägger du ditt liv på Facebook. Du offentliggör dina aktiviteter och blottlägger kanske väldigt personlig information som kan läsas av alla dina kontakter. Även kanske de som du normalt aldrig skulle prata några privata grejer med. Men lika mycket som du själv bjuder ut dig offentligt, får du också en hel del insyn i andra människors liv. Du slipper fråga hur han eller hon mår, utan kan bara besöka deras profil för att få senaste nytt.

Hur ovidkommande vissa saker än kan tänkas vara, händer det till och med att du ibland kommer på dig själv med att bläddra i vilt främmande människors fotoalbum, som egentligen inte intresserar dig alls. Men du klickade ju bara på bilden för att du såg någon du kände blivit taggad i bilden…?

Du har kanske aldrig reflekterat över det, men Facebook hjälper dig att hålla reda på dina födelsedagar. Om du inte pratat med en ”Facebook-vän” på väldigt länge, kan du alltid kasta in ett ”Grattis på födelsedagen” på dennes profil. Facebook hjälper dig att komma ihåg det. Tro mig. Om inte annat, kan du se dina gemensamma vänner skicka samma glada och tankelösa ”Grattis på födelsedagen”. Allt sånt monitoreras via Facebook. Främst genom nyhetsflödet. Dvs. startsidan för Facebook. Ni fattar va? All information rakt upp i nyllet. Hela tiden.

Du har suttit någon sen kväll med ett glas rött i handen och klickat på den där jävla startsidan i hopp om att någon ska ha skrivit otrooligt spännande i sitt statusfält. I ren tristess sitter och du hungrar efter att få bli uppdaterad. Oj, där blev ännu en arbetskamrat tillagd som vän. Måste du tänka på vad du skriver här nu? Ja, men det glömmer du bort så småningom.
Du har minsann varit på dans i fyllan i natt och skämt ut dig monumentalt, men nu ska i alla fall alla dina kontakter på ”fejjan” få veta att du varit ute och roat dig.

I värsta fall får du sparken från ditt arbete för att någon sett dig taggad på en bild med en joint i mungipan och golat till höge vederbörande, men i bästa fall ser din chef dig använda Facebook på betald arbetstid och till och med klickar på ”gilla-knappen”.

Facebook hjälper dig genom att ge dig förslag på vänner att lägga till, eller befintliga vänner du inte haft någon vidare kontakt med.

”Skriv i hans/hennes logg. Nähä? Här har du en grupp som vi tror att du vill gå med i. Jas…nähä, inte det? Vi kanske får fresta med lite reklam om produkter, tjänster och företag som du inte visste att du behövde?”

Det finns alltid något att göra när du loggar in på Facebook. Oavsett vad du är intresserad av, kan du hitta det. Spel, grupper, fan-sidor, saker du brinner för, forum, insticksprogram, tester och frågor. Fan själv kan komma och hämta dig, då du har ägnat så många timmar framför fucking Farmville nu, att du helt försakat andra saker. Beroendeframkallande? Näää, men det är ju så roligt! Tämligen hjärndött, men underhållande.

Nu startar du ännu en grupp för ännu ett meningslöst ändamål! Varför? Jo, för att du kan och vill.

”Om en miljon människor går med i denna grupp, så ska jag göra det och det med den och den, där och där. ”

Du går med, bara för att du vill vara en del i något större. Du vill engagera dig och känna samhörighet med andra. Du fick nys om den här gruppen genom någon av dina Facebook-vänner, men det är inte säkert att du minns vem. Någon skickar vidriga Farmville-presenter, inbjudningar och whatnots till dig i parti och minut, och till slut sitter du där och känner stressen över det informationsflöde du utsätter dig för flera timmar om dagen.

Logga in och stäm av alla händelser direkt på morgonen, kanske Facebook i mobilen till lunch… tick-tack, tick-tack… Loggfoto upplagt. Det föreställer en utsvulten kråka som sitter och käkar en bulle. Du måste dela med dig av denna ögonblicksbild till alla dina nätverkande vänner. Skriva något klämmigt som bildtext… bara någon stackars timme kvar till hemgång och den stationära datorn.

Du talar om för dina kontakter vad du ska laga för middag, eftersom du strax innan matlagningen loggat in för att uppdatera din status. Innan du hunnit slita dig från datorn har någon hunnit gilla din status och skrivit något du bara måste kommentera. Men när du skrivit klart och postat ditt inlägg, tar du en titt på startsidan, och får se någon som lagt upp bilder som du kanske råkar intressera dig för… och blir sittande vid datorn trots att du egentligen har andra saker för dig.

Innan du går och lägger dig, måste du först in och stämma av eventuella nyheter, tala om hur god din mat var, och hur du egentligen känner att du vill gå och sova. Men ändå sitter du kvar en timme senare och statusfälts-chattar på någon annans profil. Vilt gilla-tryckande och bläddrande bland profiler, föreslagna vänner och applikationer. Samtidigt sitter du och klipper in länkar och skriver samma text flera gånger i det där förbannade chat-programmet som buggar hela jävla tiden. Det slutar med att du hållit dig vaken minst två timmar längre än du behöver. Men du är ändå så uppe i varv att du inte kan sova riktigt ännu. Det är då du plockar fram din mobiltelefon och ligger och knappar in något vitsigt och diskbänks-psykologiskt rop på uppmärksamhet, kvart över sängdags…

Otroligt nog, somnar du så småningom av utmattning om inte någon hinner kommentera det kryptiska meddelande du just kablade ut.

Redan när du vaknar nästa morgon och loggar in i den ”verkliga” världen igen, har du minst 16 nya registrerade händelser, varav minst sju är av betydelse, och resten består av diverse inbjudningar. Facebook hjälper dig att hålla reda på saker och ting. Ta en titt i din inkorg. Du har ett nytt mail! Wohoo! Det var något nyhetsbrev från någon av de femtio grupper du är medlem i. Du kanske inte minns vilken, men det är något evenemang på gång… Ska du gå? Vill du gå in och titta vilka som ska dit? Ja, det är klart att du vill! Skriver upp dig som KANSKE närvarande, fastän du vet att du inte kommer kunna närvara. Ingen kommer ihåg en fegis...

Så här rullar det på... för en del människor. Du har Facebook i alla fall. Det har typ alla. Oavsett hur ditt sociala liv i övrigt mår, finns det alltid Facebook att falla tillbaka till. Folk skaffar till och med datorer för att kunna nätverka på Facebook. För att nu inte glömma ungjävlarna. De allra dyrbaraste kukförlängare vi har! De får så småningom sina egna användare när de kommer upp i laglig ålder, och kan således länkas ihop med sina föräldrars sidor. Husdjuren får också sin beskurna del av offentlighetskakan i åtminstone ett eget album. Vi älskar att visa upp våra avkommor och ägodelar i bilder och med text. Den ungen har gjort si och den där ungen har gjort så, och den där ungen har mått på det viset efter den där influensasprutan. Det här har du köpt, och det där har du gjort. Det här är ditt hus, och där hänger dina nya gardiner. Allt finns för er att beskåda. Who the hell cares?!
En heeel del människor…

Du ska veta en sak.

I ögonblicket du lägger ditt privatliv i Facebook’s händer, avsäger du dig alla rättigheter från det materialet. Facebook förbehåller sig rätten att använda den information du lägger upp på deras sida. Men det där skiter du i. Faktum är att det precis nu kommit ut en ny grafisk applikation som kräver din omedelbara uppmärksamhet i åtminstone några timmar om dagen framöver. I värsta fall går du med i en av de grupper som protesterar mot det bristande upphovsrättsskyddet. Eller så skapar du en egen grupp.

Vi vet inte hur Facebook ser ut i framtiden och hur stort det egentligen kan bli. Men från att ha varit ett textbaserat intranäts-community till att vara det största sociala nätverket i världen, har det gått undan. Det verkar inte finnas några större begränsningar, med tanke på det ständigt ökande medlemsantalet. Men die Facebook, DIE!!
Ingen risk.

Du älskar Facebook. Du älskar känslan av samhörighet och uppmärksamhet. Du är i centrum samtidigt som du kan ta del av andra människors liv. Det är därför du fortsätter...



Nu är det bara minuter innan jag länkar till det här blogginlägget via mitt Facebook-konto.
Det är klart att du har Facebook. Det är därför du läser det här nu. Det var så jag fick det sagt…

Följande blogginlägg är fragment av minnen från den gångna helgen, nedstoppade i en vattenmelon som sedan beskjuts med hagelgevär på nära håll och som sprids ut över detta papper. Det är inte meningen att ni ska förstå det här, så försök inte ens. Känsliga läsare varnas.


"Trynet skall hållas högt. Ribban är lagd, och man går in och håller stumt och bara ökar."

Hamburgare på Daisy’s med extra allt. Extra starka. En Gretsch i Bollmora som lät så vackert som om Fan själv spelade, ett besök i slummen och sedan hem och sakta inträda dimman. Olika sorters öl, ur Farsta Centrum, där stanken av gammal fylla och gravöppning prydde gångarna. Törstiga. Skakiga. Nervösa. Trötta. Människor.

Man kan bli så manisk, att man går ut och möter morgonen iförd endast begagnade y-frontare sjungandes  Elvis Presley’s ”Love me tender” med ett leende. Vi fascineras.

"Det är rent nå kuk i den här bilen!" säger den gamle med en exalterad min. "Den morrar bara till och sen är mätaren över 190. Men den tankas väl bara på handslangat raketbränsle som kostar ett par tusen kronor litern... 
meeen... det är ju klart. Har man så mycket pengar, syns det ju inte ens," säger den gamle, tar en klunk ur sin öl och gnider sig mot hunden.

Hot Rod ramlar nedför tre olika vegetationer i sannolikt fem kilometer och under gott och väl 45 sekunder.
80-talscollege-action-hjältefilms-scenen i vilken huvudpersonens tidigare motgångar skall motarbetas till en laddad låt, ute i skogen. Som träningscenerna ur en Rocky-film, fast det blir bara dåligt. Skrattkalas.

Nej, man kan komma undan med det mesta, med glimten i ögat. Terrorbalansen måste upprätthållas, så att man fritt kan hunsa sin omgivning. Aldrig slappna av. Inte när man slår med vassa sidan av en hammare på motorblocket för att impa på grannens dotter. Inte när man haft fegslang på flockstången och framförallt inte när en färgbrokig skara självskärerskor i de undre tonåren ledda av en 43-årig, kedjerökande PMS-volontär, tar över hela tunnelbanevagnen och försöker överträffa varandra i uppmärksamhetsbaserade pinsamheter. ”Se mig. Tyck synd om mig. Älska mig.” Aldrig slappna av.

Du funderar över konsten att prata sig själv arg. Gamla patetiska och trasiga fyllgubbar som upprör sig själva så till den ringa grad att de blir okontrollerat förbannade. Vi pratar om hur man bemöter en person som är arg på allt, men inte vet vad han är arg över. Vi skrattar med dem. Åt dem. Men det lämnar oss frågor.

Men när du då plötsligt blev kristen och fick svar på en massa frågor. Det skedde, för det var Guds vilja. Ty som det står i Matteusevangeliet fjärde kapitlet, nionde stycket:

Den hårdrocksstjärna du försöker imitera, kan jag inte hitta i dig, säger den gamle. Du ger ett intryck av Snoddas. Och nu pratar vi inte i avseende av bandy-legenden Snoddas, utan om den folkkäre underhållaren, musikern och antihjälten Snoddas. Det är en konst att prata sig själv arg. Det krävs mental ohälsa och/eller ett missbruk för lyckas riktigt bra.

Vi blev religiösa. Om än för en kort stund, för att få svar på alla våra frågor och därmed slippa tänka så mycket. Vi tillät oss tappa kontrollen och bara fly verkligheten för ett tag. Och vi blev religiösa. Gosse, blev vi religiösa till detta:

”What does the five fingers say to the face?”
“What?”
“SLAP!”

I sanning säger jag Eder:
”Ty som det skola stå läsa i Lukasevangeliets femte kapitel, tredje stycket:

I’m Rick James, bitch! Enjoy yourselves. “

I ett töcken skrattade vi åt allt möjligt, och kunde citera den heliga skriften i alla tänkbara sammanhang. ”I wish i had more hands, so that I could have give those titties FOUR THUMBS DOWN! I’m Rick James, bitch.” Item 9 is the beez-knees. It’s the shit! Linda Rosing talar ut om hur hon ska bli tagen på allvar när hon nu plockar ut sina implantat. Newsflash: DET ÄR FÖR SENT ATT BLI TAGEN PÅ ALLVAR, DIN JÄVLA BIMBO! Du har redan blivit allvarligt tagen i direktsänd tv, menar den ene. Trynet högt… hela tiden.

Ni undrar hur livet kan bli så där löjligt enkelt och bra ibland? Ge oss nu bara en stol och ett utskänkningstillstånd, för fan! Annars finns det risk att man ensam går och brusar upp på regeringen, eller Norran och börjar prata sig själv arg. Sky omgivningen och gå in i sig själv och bygga upp ilska, i månader. Utan att längre veta vad man längre är arg på. Vilket förstås gör en ännu mer arg. Och när man då börjar boosta sin ilska med stora glas ren sprit, brukar det i regel bli dåligt. Ge oss en stol och ett utskänkningstillstånd i detta nu och livet kommer kännas hur bra som helst för en stund. Hur svårt kan det vara? Konsten att prata sig själv arg kräver sin man. Vi måste missrikta våra aggressioner tillräckligt mycket och länge.

"Nej, ge oss ett par stolar och ett utskänkningstillstånd! "

Det behöv int’ va svårare än så… I Stockholm tycker man ju det borde finnas gott om stolar och utskänkningstillstånd.

Till slut fick vi oss ju varsin Irish Coffee och kunde ägna någon timme åt att slänga slumpaktiga ABF-floskler efter förbipasserande. Ren och skär njutning. Trynet högt.

Man äter god pizza. Maten  är kall, men betald och efterlängtad. Aptiten är stor och frestelsen är omöjlig att motstå när hungern river i kroppen. Man äter loss magen från ryggen och konstaterar att frosseri är den av de sju dödssynderna som är den lättaste att bryta emot.

Enligt tredje budet behöver människan en vila var sjunde dag. Denna dag infaller olika i de tre religioner som erkänner Mose lag. Veckans sjunde dag helgas av Gud enligt detta bud. Den påminner om Guds vila på skapelseprocessens sjunde dag.

stödvila; n: Den typ av vila man ägnar sig åt, för att orka leva ända tills man ska gå och lägga sig igen. Vi behöver stödvilan. Den ger oss kraft att orka må bra. En halvtimme eller ett par timmars paus från livets malande kvarnar. För individens välbefinnande. För själens överlevnad.

"Mer i glasen!"
Barack Palinka visar upp sin allra bästa sida. En sötbesk oljig vätska med brännande egenskaper som tvättar bort smaken av allt. Av allt. En slags plötslig våldtäkt av smaklökar och svalg som övergår i någon minuts lidande, hulkande och kvidande. ”En slatt är ändå en slatt!” Drick upp, drick ur! Intet skall förfaras. En riktig man slår bara kvinnor. Med en klump i magen vet man att man inte behöver säga något till en kvinna med ett blåöga. Man berör  de förbjudna och mörka ämnena, men närmar sig det lite humoristiskt för att mäkta med det själv. Skål, suggor!
”Stig fram och beskåda liket, ungar! Det skall böjas i tid, det som dödsfruktan ska bära!”

Jävla Brolle som tar över en fest i Spånga! Speciellt den kvinnliga publiken tycks oerhört roade. Det finns risk för upprepningar när man lyssnar på Brolle. Fan, vad snygg han är! Jävla Brolle. Märkligt att vissa telefonnummer minns hon utan problem redan efter att ha sett det en gång, medan andra nummer inte fastnat efter tre år. Jävla Brolle. Han är för bra för sitt eget bästa. Charmig är han också.

Ty sanneligen säger jag Eder: Tiden går fort när man har roligt.

Tiden går fort även för alla de 33-åriga, överviktiga småstadsradhusfnaskstrebarnsmammorna som kedjeröker Gula Blend och sysslar med healing, horoskop och årliga konferensknullanden. I ren existensiell panik, minns de stackars medelåldersföredettingarna hur de gick på mellanstadiediscona och fick komma nära pojkar för första gången som igår. Tiden går fort även om man försöker stoppa den för en stund. Tiden går konstant. Och den går fort. Och vi hade roligt.

Oavsett om du står öga mot öga med din ärkerival, beredd att göra upp med varsin uppsättning Rhodesian Fighting-sticks , om du sitter i en tunnelbanevagn i utgråtet smink med fem olika färger i håret och ärriga handleder, äntligen får den uppmärksamhet du jagar, eller om du sitter med ett bra set och har ett schysst setting, känner du dig på något vis levande, och för en liten liten stund, en microsekund av din lånade tid, står allting helt stilla och bara är. Travelling without moving.

Fragment av minnen, licentia poetica… Man lever bara en gång, och ingen kommer ihåg en fegis. Håll ditt tryne högt. Håll din pimp-hand stark och slappa de som förtjänar det. Var inte rädd för att ibland tappa kontrollen. När du minst anar, hugger  någon dig ändå. Håll ditt tryne högt. Aldrig slappna av helt. Svinhugg går igen, det vet både Rick James och Charlie Murphy.

Det var en helg, mina vänner. Och vilken helg det var sedan. Det var en sån där helg som vi kommer minnas med ett leende. Och med det leendet i bagaget känns plötsligt konsten att prata sig själv arg helt överflödig. Och för att avsluta med visdomsorden ur den heliga skrift, Uppenbarelsebokens andra kapitel, sjätte stycket:

”Bitches… I’m Rick James, bitches. Enjoy yourselves…”

Vare sig vi vill eller ej, är Idol 2009 redan i full gång. Det innebär i korthet att kommande fredagkvällar skickas en ansenlig mängd tittarröster iväg via glödheta telefonväxlar och summan av kardemumman blir att ytterligare en deltagare som inte lyckas skrapa ihop tillräckligt många röster för att ”sitta säkert” får lämna tävlingen. Senast i ledet, var det Camilla som fick lämna tävlingen. Även om man inte är någon genuin Idol-torsk, är det svårt att undgå att intressera sig för vad som händer i en av höstens absolut största tv-händelser.

Vi har först och främst en Idol-jury bestående av tre tillsatta experter. Det är deras förtjänst att vi har de här idol-finalisterna i tv-rutan. Under hela den förevarande auditionsvängen har de fått sålla bland tusentals sökande runt om i landet. Det måste man ge dem en eloge för. Kan inte vara en tvärenkel uppgift att sortera bland en massa potentiella stjärnor samtidigt som de tvingas genomlida alla totalt obegåvade dårar som på fullt allvar tror sig ha en chans till att bli årets Idol. Och det är här det hela börjar.

Idol-juryn har i finalspelet i uppgift att ge sina professionella omdömen av framträdandena. Allt för att ge programmet sken av att vara proffsigt. Även fast lekledare Jihde gång på gång med allsköns fyndigheter påpekar att juryn inte längre bestämmer något, har juryn fortfarande en dold makt i form av att vara opinionsbildare. Annars skulle de vara direkt överflödiga. Juryn är nämligen experter tillsatta för att sätta ord på våra intryck. Juryn säger ofta det vi känner, och gör det på ett sådant sätt så att vi kan identifiera oss med det.

”Ahh! EXAKT så tycker jag också!” eller ”Ja, jag håller med. Det där lät inget vidare!”

Och helt plötsligt känner vi oss som proffstyckare allihopa.  Tycker Anders Bagge så, måste det ju vara så. Hemma i sofforna avgör vi således artisternas vara eller icke vara på bästa sändningstid. Men kom ihåg följande:

Idol är ingen sångtävling. Det man söker efter är en idol, och då är det lika mycket en dans- och skönhetstävling man ska bedöma. Man måste ha klart för sig att det är hela paketet som ska överensstämma. Vad du har på dig, hur du rör dig, i kombination med vilken låt du valt tillsammans med hur du de facto framför den, är direkt avgörande. Skillnaden mot en renodlad sångtävling är enorm. Bara för att du har en genuin musikalitet och en gudabenådad sångröst, är det ingen garanti för att du ska vinna. Det är så mycket mer än så.

Jag insåg detta redan i förra årets tävling, när min absoluta favorit, Loulou åkte ut och det pubertala målbrottsmonstret Johan Palm fick vara kvar på nåder långt in i tävlingen. Tyvärr finns det risk att historien upprepar sig i år. Horderna med hysteriskt skrikande fjortislollor med fullmatade kontantkort växer aldrig ur tävlingen. Ok, vi jämför möjligen kukar med morötter, men Paul Potts, sitt yttre till trots, sjunger med mer hjärta och finess än vad Johan Palm någonsin kommer göra.

Lik förbannat sitter jag själv bänkad framför teven varje fredagkväll och blir en ”proffstyckare”. Allt med juryns goda minne. Hmm… låt se nu…

Erik: Du har en jävla pipa och ser ut som om du är tagen direkt från Kalles Kaviar-tuben. Kommer gå långt. Kanske hela vägen. Men sluta lisma inför kamerorna hela jävla tiden!  Vi vet. Du är sockersöt. Du kan sjunga, jumalauta! Överraska oss nu! Rock n’ roll out of control next week!!

Erika: Du är vacker så klockorna stannar, och kan verkligen sjunga, men är lite FÖR gullig ibland. Blir ju fort tråkigt. Fullkomligt älskade din tolkning av ”Beat it”! Du kan om du vill. Du får mig att tro på de norrländska inlandskommunerna igen. Nästa vecka blir det tufft för dig dock. Kanske lite för tufft. Synd på en sådan drop-dead-beauty.

Mariette: Wow… du har en fantastisk sångröst, och ser lite wild n’ crazy och svår ut med din bohem-stil. Hoppas på ”Weak” med Skunk Ananasie till rock-veckan! Det kan bara bli hur bra som helst. Michael Jackson är inte din grej. Frågan är också om Idol är det. Men jag gillar dig som artist.

Niklas: Du behöver skjuta din frisör och ta lite mer tunga droger för att få lite mer drag i rösten. Du vinner inte tävlingen på dina valpögon, men din audition-låt kickade ass. Sluta köra Zack Hanson-fejjan!  Du skulle kunna bli en utomordentlig blues-/rocksångare. Men skärp dig nu!

Rabih-(ahh) Jaber-(ahh): Du övertygar fan inte. Jag förstår var du vill komma. Du är ju så jävla hundvalpsgullig att man bara måste förbise dina sångmässiga tillkortakommanden. Juryn (proffsen), har ju redan varnat dig för att waila ihjäl låtarna Mariah Carey-style. Och seriöst, har du avslutat en enda textrad utan ett skitnödigt ”AHH” i slutet? Men du ler ju så otroligt gulligt… och du är ju från Lycksele. Du sitter ganska säkert ändå. Till din tröst kan jag bara säga:
”H-hyou are not alone-hh… H-I am here wit’ u-ahh…” För helvete… du kan uppenbarligen sjunga, det behöver inte låta som om du har sex med låten! Träna på andningen och lite raka toner, så blir det succé! Just nu är du sångmässigt Idols motsvarighet till James Hetfield. Not cool.

Reza: Ändra ingenting i din sång. Du är precis lagom exotisk. Du har lätt den mest unika sångrösten. Kanske du skulle försöka flirta mer med publiken. Och framförallt sluta köra trumpetlicks med micken! Hoppas bara att folk fortsätter rösta på dig…

Calle: Du är tyvärr ingen idol. Du är en riktigt soulig och kool dude. Men ingen idol. Hoppas bara att branschfolket fått upp ögonen på allvar för dig. Du har ”det” i rösten. Kanske det blir lite upp till bevis nästa vecka. På återhörande!

Tove: Way to go! Du är sexton år och är redan den som jämnåriga killar vill ha, och jämnåriga flickor vill vara. Du kommer förmodligen vara i final. Du har verkligen lyckats göra dina nervo-tics till en cool grej. Lite utav årets Amanda Jensen. Fast du sjunger renare. Maja i The Sounds sitter hemma och skälver av fasa.

Eddie: Din jävel… Du har fått min flickvän (och många andras flickvänner) att bli sådär löjligt tv-kär i dig. Fortsätter du så, kommer du stå på de riktigt stora scenerna. Du räddade dig själv från en säker karriärdöd med ditt Jackson-nummer. Utan att blinka en topp tre-kandidat.

Och slutligen till den utröstade Camilla "Cam Tyler": Gråt inte. Det var inte låtvalen i sig som fällde dig, det var hur du förgrep dig på dem. Jag förlåter dig aldrig för det du gjorde med ”Hallelujah”. Fy dig!
Here’s the deal: Bert Karlsson kommer höra av sig om han inte har fullt upp med att försöka sig på en politisk comeback. Han har pengar och kontakter. Du får en chans till hos den lite ”mognare” publiken.  Du är så långt ifrån en favorit i mina böcker som man kan komma, men du har, dina 21 år till trots, redan sålt dig som "Cam Tyler", legat med farbror Kicken i The Poodles, gjort århundradets felhörning i direktsändning och överlevt en audition iförd en skoteroverall. Alltid en början.  Och du behöver inte sjunga bättre än Kicki Danielsson för att få cover-gig på Högfjällshotellets after-ski eller för att få vara med i schlagervärldens motsvarighet till Idol. Tvärtom. Scenen är redan din. Tyvärr.

Handen på hjärtat. Jag börjar låta mer och mer som det patetiska riksdrygot Magnus Betnér. Det är inget jag är stolt över. Tvärtom. Jag hatar Magnus Betnér. Hans storhet har helt kringgått mig. En vacker dag kanske jag kan skriva ett blogginlägg där jag är rumsren och positivt inställd till allt. Men bara kanske.

I de flesta sammanhang räcker det med att nämna ordet "kamphund" för att få igång livliga diskussioner om huruvida rasen skall förbjudas eller inte. Förstå-sig-påare och självutnämnda hundexperter stöter och blöter frågan och försvarar sin övertygelse till sista andetag. Jag ska här nedan försöka ta reda på varför vissa hundraser är så otroligt känslomässigt laddade, och hur absurt det hela egentligen är.

Jag vill poängtera att jag på inga vis är någon hundexpert, men väl en hundälskare av Guds nåde. Detta måste klarläggas redan inledningsvis. Det är också därför mina argument kan vara en aning färgade. Det är emellertid min fasta övertygelse att alla hundraser förtjänar att få finnas.

Redan nu kanske jag har retat upp ungefär hälften av er som läser, men lika mycket som jag älskar hundar, älskar jag också yttrandefriheten, så... Läs vidare eller stick.

Att närmare förklara vad en "kamphund" är tänker jag inte ge mig in på. De av er som fortfarande läser, vet redan med största sannolikhet vad slasktratts-begreppet "kamphund" innebär. Vad som däremot är intressantare är vem eller vilka som skaffar dessa hundar och framförallt varför.

En amerikansk studie tog reda på om huruvida det fanns ett samband mellan kamphundar och hundägares antisociala beteende. Studien fann en klar överrepresentation av kamphundsägare som antingen led av någon form av social störning och/eller fanns med i belastningsregistret. Man kan utifrån studien också dra slutsatsen att kriminella gärna skaffar hundar med framavlade skydds- och kampinstinkter i syfte att använda hunden som en slags trygghet och vapen.

Men låt oss redan nu dra åt handbromsen en smula. De som skriker om förbud får nämligen extra vatten på sina kvarnar och i och med detta får också en hel del oskyldiga hundar och hundraser oförtjänt dåligt rykte. Bara för att kriminella psykfall i förorterna skaffar kamphundar, betyder det inte att hundarna i sig är livsfarliga vapen. Långt ifrån alla som köper en pitbull gör det för att spexa. Många köper en hund med goda avsikter också. Tyvärr är det inte lika många människor som lyckas med sina hundar. Den gulliga valpen växer upp till en stor, oregerlig best som hela tiden är på jakt efter något att sätta tänderna i.

Det som gör det hela så jävla komiskt, är att folk skriker om förbud, när det egentligen borde handla om restriktioner. Några har, mer eller mindre halvhjärtat, talat om någon form av "hundlicenser" när det gäller raser som är mer attackbenägna och svårhanterliga. Tanken är väl jättegullig, men hur ska det lösas i praktiken?

I detta avseende vill jag åberopa det sunda förnuftet. En hund är i många avseenden precis som en människa. Den blir vad man fostrar/använder den till.

Jag menar, skaffar man en pitbull, amstaff, bullmastiff, dobermann eller rottweiler eller, Gud förbjude, någon sorts hybrid mellan dessa hundar för att flasha för polarna/brudarna och hålla potentiella fiender på behörigt avstånd, men sedan ger fullständigt fan i hundens fundamentala behov, har man förr eller senare en tickande bomb i sin närhet. Vilket tyvärr är alldeles för vanligt. Uppskattningsvis sju av tio pitbullterriers lever i förortsmiljö och ägs av helt fel människor och används till ovan nämnda ändamål.

I mitt dagliga arbete ute i en av Stockholms absolut hundtätaste förorter, stöter jag titt som tätt på hundägare som låter sig rastas av någon av de berörda raserna. Man kan utan överdrift säga att en pitbull i Skarpnäck är lika vanligt som en chihuahua på Östermalm. En pitbull är en lika vanlig statussymbol som en handväskehund. Skillnaden är ungefär 35 kg muskler.

Och det är här det hela kan bli ganska farligt.

Det är inte hunden i sig som är det egentliga problemet, utan ägarnas ointresse att sköta om sina hundar!

Man kan ta vilken hundras som helst och fostra den till ett aggressivt beteende. Skippa bara allt som har med motion och social träning att göra eller hetsa den till att slåss.

Jag och min sambo äger en Jack Russell Terrier. Det är en liten dåre till krutpaket på ca. 12 kg med ett omåttligt stimulansbehov, såväl fysiskt som psykiskt. Trots att vi båda arbetar heltid och i viss mån inte ger vår hund den uppmärksamhet han förtjänar, har han aldrig visat aggressiva beteenden gentemot andra människor, trots att han går på full gas i princip hela tiden. Visst har han rest ragg och nafsat mot andra hundar, men detta beror på rädsla. Så reagerar ALLA hundar som är lite rädda och osäkra. Stora som små. Pitbulls som chihuahuas. Det handlar om överlevnad. Och vill vår lilla vovve bita hårt, kan han sin kroppshydda till trots, orsaka fruktansvärda skador. Men trots att han är understimulerad så gott som från fabrik, är han inte elak. Bara extremt glad. Och vild.
 

Det som är mest beklämmande i dagens kamphundsdebatt är att diskussionen allt som oftast handlar om just huruvida man ska förbjuda vissa raser. För att tydliggöra det hela, vill jag likna en kamphund vid en kökskniv. I rätt händer är en amstaff eller en pitbull en underbar och tillgiven sällskapshund med ett livligt intresse av sin omgivning. Om ägaren emellertid är en narcissistisk jävla snorunge till smågangster med liten kuk och noll koll, kan det gå riktigt illa. Med en kniv kan man med viss träning uträtta smärre mästerverk i köket, men samtidigt kan man hacka sin granne i bitar om det är ens syfte. Vad fan, vi har idag bilar som kommer upp i hastigheter kring 300, vilka i händelse av oaktsamhet och oförstånd orsakar dödliga olyckor. Isbjörnar, krokodiler, ormar, spindlar och tamefan små osynliga loppor dödar och skadar avsevärt fler människor än kamphundar, men inte försöker vi utrota dem i parti och minut. Så låt oss begrava förbudsdebatten nu en gång för alla...

Vari ligger då problemet? Ja, jag skulle dels vilja beskylla oseriösa uppfödare som ser hela kamphundssvängen enbart som en ytterst lukrativ marknad. Att tjäna pengar på hundar till vilket pris som helst är en stor orsak till att allmänheten får en helt snedknullad bild av själva hundarna. Media drar sitt strå till häxbålet genom att systematiskt kabla ut nyheter om kamphundar som attackerat människor och andra hundar. Utred de faktiska omständigheterna då, för helvete! 
Hur skedde det? Vem äger hunden? Verkar ägaren ha ordning på sin hund? Är hunden psykiskt sjuk? Har hunden provocerats? Är den understimulerad?
Nej, människor behöver något att vara rädda för. Det är så mycket enklare då.

Till syvende och sist handlar det om ägarna, vari det största ansvaret ligger hos. Ägande under ansvar. Motion och aktivitet. Disciplin och lydnad. Sunt förhållande. Varje dag. Hela tiden. Precis som med barn. Kan man inte ta hand om dem, ska man ge fulla fan i att skaffa dem! Barn är heller inga statussymboler som man bara plockar fram när man vill framhäva sig själv. (Jag skulle kunna spinna vidare några A4 om huruvida en stor del av barn saknar seriöst engagerade och ens måttfullt vettiga föräldrar, men det är en annan diskussion. Skit i det nu.)

Min kusin Tony har två vuxna amstaff. En bjässe till hanne och en otroligt vacker tik. Dessa hundar har producerat inte mindre än sju valpar som nu är sex veckor gamla.  Vår lilla Antikrist fick träffa samtliga hundar och det hela gick helt friktionsfritt. Trots att vår hund har en mängd dokumenterade bokstavskombinationer, var det inte tillstymmelse till ett enda slagsmål. (förutom sedvanlig syskonkärlek bland valparna, som vår hund med några välriktade skall avstyrde)
Jag försökte till och med provocera fram ett aggressivt beteende hos någon av hundarna, dock utan framgång. Efter att ha tillbringat en längre tid med Tony och hans sambo, insåg jag varför.

De hade nämligen total kontroll över sina hundar.

Eftersom de inte var fostrade till att skydda, skrämma eller attackera, hade jag aldrig något att frukta. Och gäckar man en hund så till den grad att den slutligen hugger dig i rent självförsvar, får du fan skylla dig själv! Föräldrar: Håll koll på era ungar som drar hundar i svansen och nyper dem och klappar med hela näven mitt på hundens huvud.

Tony är uppvuxen med hundar, och har ett genuint intresse av att aktivera och arbeta med sina hundar. Det handlar om dagliga promenader och rutiner. Att försöka förstå och tolka hundens signaler. Tillgodose alla dess behov.
Det gäller att visa vad man vill med en hund. Och det får man göra med t ex kroppspråk, justering, tonfall, belöning, kontroll och i viss mån bestraffning. Åter igen:
Sunt förnuft. Är du osäker på din egen eller andras hundar. Sätt koppel på den eller i värsta fall munkorg. Sök hjälp hos hundtränare!

Senast idag såg jag en flicka i de övre tonåren med alldeles för stora solbrillor som gick mitt ute på gatan med näsan i vädret och med en lössläppt och uppjagad rottweilerhanne på uppskattningsvis 60 kg som sällskap. Jag gjorde bedömningen att hon på inga sätt hade kontroll på sitt stressade djur, varpå jag ombad jäntebarnet i fråga att koppla hunden.

"Nej, han e såååå snäll så!" fick jag till svar. (Något hon också säger om sin pojkvän, trots att han fan också borde gå i koppel och munkorg)

Någonstans tänkte jag: "Det är just precis såna här gånger det går käpprakt åt helvete! Lollor utan koll och de fysiska förutsättningar som krävs för att hantera en muskelmaskin som går ape-shit. Ni spär på myten och förstör för alla seriösa hundägare, era tomhylsor!! Aftonbladet nästa liksom..."

Tonys hundar är några av de mest snälla och kärleksfulla djur jag någonsin stött på, och det beror uteslutande på att han handskats med dem på ett moget och kärleksfullt sätt. Jag har aldrig känt mig så trygg som med deras hundar. Inte pga deras skyddsinstinkter, utan för att de var så balanserade och keliga.

När vi tog med oss hannen till en äng, spände Tony fast en repstump i ett träd. Hunden övergick i lekläge och började leka med repet. Hängde och slet. Tuggade och bet. Fullständigt forcerad. Fick utlopp för den inneboende överskottsenergin. Hela tiden under totalt kontrollerade former. Jag gav mig också på att styra hunden, och fick således också känna på kraften i en totalmaxad amstaffhanne. Mina dryga 90 kg sattes verkligen på prov.

Lika snabbt som hunden gick in i lekläge, lugnade den ned sig på givet kommando. Leken är i mångt och mycket hundens yttersta belöning. Precis som sin husse. Stor och stark som en oxe när han vill och behöver, men lugn och trygg som en nallebjörn i övrigt.
 
Han har nämligen stävjt alla aggressiva tendenser och gjort kampen till en lek och träning för hundarna. Jyckarna gör precis som sin husse och turas till och med om att gosa med familjens sex månader gamla dotter, så "kamphundar" de äro...

PS: Vår Akilles ligger i sängen, totalt utslagen och fridfull efter några timmar av improviserade aktiviteter ute på ängen. Snart ska husse göra honom sällskap, Han har bara inte vett att gå och lägga sig i tid...

Hur kommer det sig att när en person som å ena sidan älskats av miljontals människor, men å andra sidan under praktiskt taget hela sitt liv varit föremål för smutskastning och massmedial häxjakt samt löjliggjorts i alla möjliga smaklösa sammanhang de facto avlider, skall denne lika fullt hyllas till skyarna som den störste i sitt slag? Som en slocknad stjärna. En legend som gått ur tiden.

Jag tänker givetvis på Michael Joseph Jacksons frånfälle tidigare i somras.

Under sin livstid, och i synnerhet de senare åren, handlade nyheterna kring Jackson uteslutande om hans, milt sagt, egendomliga privatliv. Ett tag tävlade kvällspressen om vem som kunde gräva fram de mest groteska bilderna på Jacksons sönderopererade anlete. Ett offer för plastik-kirurgisk experimentering och dysmorfobi och övrig psykisk obalans gjordes till allmän angelägenhet. De som kunde sko sig på Jacksons olycka, var inte sena att gotta sig åt förfallet. Skämten lät inte heller vänta på sig. Det hade inte behövt vara så.

Det som såg ut som en Askungesaga med ett till synes lyckligt slut, blev dess raka motsats.

Den perversa olyckscirkusen kring Jackson började som en direkt följd av otroliga framgångar. Det gick så långt att Jackson offentligt fick gå ut och dementera gay-rykten, påståenden om hudblekning och hur han bjöd in barn att sova i hans säng i syfte att utnyttja dem sexuellt. Det kan heller inte ha undgått en varande käft att han på senare tid dragit på sig enorma skulder.

Fine... "Wacko-Jacko" är bara en i mängden av kändisar som fallit offer för mediedrevets hundar, men det som gör det hela så vidrigt är att i samma ögonblick som han dör, är han åter igen "The King of Pop".

I viss mån kan jag förstå det hela. Det finns nämligen en uppsjö med sorgliga skvallerarslen som har så tragiska liv, att de behöver frottera sig i andras motgångar för att själva mäkta med sin totalt värdelösa vardag. Säljbarheten i dylika nyheter är hur hög som helst. Det är också enklare att skriva om äckligheter än att besvära sig om att ta reda på varför. Det är lättare att fördöma än att förstå...

Vad händer då när en av skvallerpressens största mjölk-kor plötsligt dör? Det ligger inte längre i allmänintresset att skriva vidare om skandalerna, utan krutet läggs på efterspelet i stället.

Folk hade ju redan hört sig trötta på alla ryktena och sett alla bilderna hundra gånger. De flesta hade redan glömt att Michael Jacksons album "Thriller" (1982) är det album som sålt överlägset mest genom tiderna, och att han en gång i tiden var världens kanske mest älskade artist. Karriären sjöng, bokstavligt talat på sista versen och det var flera år sedan han låg etta på Billboardlistan.

Nu var han blott en missförstådd knarkare med grava personlighetsstörningar.

Ur ett strikt massmedialt perspektiv är Jacksons abrupta hädangående det absolut bästa som kunnat hända.

Varför? Ja, det hela har en väldigt simpel förklaring. Pengar. Medan han levde, var det snaskigheterna som stod i centrum. Nu ska man, så länge det är möjligt, mjölka ur de sista dropparna liv ur Jackson (och hans efterlevande) genom oändliga hyllningsprogram, galor, minnesstunder, ceremonier och tårfyllda farväl. Horder av artister med "före-detta-status" syns helt plötsligt mer än gärna i tv-rutan för att tala om hur nära de stod Jackson och med gråt i halsen hissa hela hans uppenbarelse till skyarna. 

Var i höga helvete befann ni er under alla de svåra åren när Jackson verkligen behövde ert stöd, era självupptagna pajasar? Nej, just ja... Då hette det ju att Jackson var pedofil. Idag heter det att han var "The King of Pop". Då passar det ju.

Visst ja... Jag höll ju helt på att glömma de parallella konspirationsteorierna! "Dog verkligen Jackson?", "Vem mördade honom?" , "Vem får vårdnaden?" och givetvis, ej att förglömma klassikern: "Vem ärver alla hans eventuella miljoner?".

En sak är emellertid säker. Trots att Michael Jackson inte varit död mer än drygt en månad, kommer vi (vare sig vi vill eller inte) utsättas för timmar av hyllningar varvat med oändliga teorier om vem som är skyldig till hans död.

På ett högst personligt plan anser jag veta vilka som bär ansvaret för hans alltför tidiga dödsfall.

Det är helt och fullt mediacirkusens fel. Och även ni, smaklösa och fullständigt obegåvade organsäckar, som hållit bålet vid liv...

PS: Tänkte egentligen skriva om socialbidragstagaren tillika kronprinsessan Victorias annalkande giftermål med småföretagaren Westling. Men fan... Det är ju ungefär ett år kvar tills den blivande drottningen äktar en... just det. Prins.

Utan att generalisera alltför grovt, kan sägas att varje större arbetsplats består av några huvudsakliga typer av människor. Om dessa människotyper kan skrivas in absurdum, vilket förvisso är jävligt kul, men jag har isolerat den värsta sorten av dem alla, nämligen visgossen, eller som den i folkmun kallas;  golbögen.

Golbögen... eller låt mig för rumsrenhetens (och min kära mors) skull kalla honom för visgossen*.

*: Begreppet "visgosse" härstammar från 1600-talet och syftar till de unga pojkar som ofta anlitades till att vittna mot påstådda häxor.

Den värsta sortens medarbetare du någonsin kan drabbas av på din arbetsplats är just visgossen. En modern visgosse kännetecknas av att den ofta uppträder oerhört inställsamt och lismande vid direktkontakt. Skämtar och skojar. Aggressivt skrattande och skrockande. Överdrivet artig. Konstlat leende.
För nykomlingen på arbetsplatsen, kan visgossen vid första anblick uppfattas som en ledartyp som gärna tar plats och förklarar hur landet ligger. Något av en besserwisser i de allra flesta frågor. En självutnämnd spörjare av det sanna ordet. Vad än diskussionen berör, har golbö... sorry, visgossen en åsikt, som han med liv och blod är beredd att försvara. Råkar gröngölingen säga emot, eller på något vis protestera, är vedergällning att vänta...

Det lömska med visgossen på din arbetsplats är att han ger sken av att vara din vän och kamrat, för att infiltrera dig och vänta på ett misstag. När så sker, låter hämnden sällan vänta på sig. Stärkt av sin bevisbörda, marscherar han raka spåret upp till högsta instans och spyr giftgrön galla över hela din existens. Men visgossen är slug som räven, och bedyrar sin egen oskuld i frågan samtidigt som fäller klyschor som:  "Alltså... inte för att jag vill springa runt som en skvallerbytta här, men..." eller: "Inte för att jag egentligen har med saken att göra, men jag vill att ni ska veta att..."
Avslutningen av rapporteringen består ALLTID i att golbögen (ähh, what the hell) vädjar till chefen om att få vara anonym, för att inte röja sin identitet.

En golbög har sällan något övergripande ansvar för verksamheten. I bästa fall är han en mellanchef med obetydliga administrativa arbetsuppgifter, men i regel en helt vanlig dräng, som älskar smaken av chefsarsle in the morning. Vissa golbögar kanske helt enkelt drabbats av mjölksyra mitt i karriärstegen. Fylld av avund mot de nya, friska fläktarna på arbetsplatsen gör han (eller hon för den delen) ALLT som står i sin makt att kompensera för sina egna tillkortakommanden. Vittnens berättelser talar till och med om regelrätta spionoperationer med biljakter, GPS-övervakning och avancerade former av buggning.

Vad som driver dagens visgossar till att bedriva omfattande häxjakt är höljt i dunkel, men min bedömning är att de på något vis strävar efter att själva rikta strålkastarljuset långt bort från sina egna skelett i garderoben, och då är nykomlingen ett tacksamt byte. Genom att kasta skit om sina medarbetare inför chefen (i pliktens goda minne), framstår golbögen själv som en rättskaffens anställd.
Kanske känner sig han hotad av dig i fikarummet, eller för att du råkar vara en, av gruppen mer omtyckt medarbetare och vän än vad han någonsin kommer bli.

Det bästa som kan hända, är att din chef kallar in dig på kontoret för ett utvecklande personligt samtal, och att han/hon har så pass mycket ryggrad att du får reda på vem som sagt vad, och att du kommer undan med en förfinad utskällning på sin höjd.

Efter häxprocesserna i Torsåker 1675 hittades visgossarna ihjälslagna och dumpade "såsom varande en förödelsens styggelse för en vanärad Gud". De hade tjänat sitt syfte, kan man väl säga. Illa omtyckta av de flesta. Vid rannsakningen, fördärvbringande verktyg, men senare färdiga att likvideras.

Drygt 300 år senare känns den typen av vedergällning en smula primitiv, men stundtals okristligt lockande...

Villa. Lån. Ungar. Hämta/lämna på dagis. Försäkringar. Storhandla. Delad vårdnad. Färga håret. Bygga in förstukvisten. Tilläggsisolering. Fast eller rörlig ränta. "Konstruktiv" kritik från chefen. Åka på trädgårdsmässan. Psykologer. Kvartsamtal. Blodtrycksmedicin. Löneförhandla. Sopsortera. Byta el-leverantör. Pensionsspara. Lunchmöten. Lämna bilen på verkstaden. Boka sista-minuten-resor. Vänsterprassla. Betala samfällighetsavgiften. Stryka skjortor. Diska. Städa. Laga mat i parti och minut. Rensa ur hängrännorna. Åka på spinning-core-boxercise-aerobics-pilates-vanlig yoga-poweryoga-och-gud-förbjude-afrikansk-dans. Packa för semestern. Sömntabletter. Vädra förtältet. Sitta i bilkön. Diskutera boxviner. Speed-dejting. Åka på kryssning. Kyrkobröllop. Smutskasta kollegor vid kaffeautomaten. Sitta i Försäkringskassans telefonkö. Folktandvård. Take away-Latte. Tjafsa med arbetskamrater. Skjutsa ungjä... på träning och konstatera att den där ishockeyutrustningen du dyrt köpte förra säsongen snart är både omodern och urvuxen och att du högst får ett par ynka hundringar på Blocket.se för den. (utrustningen alltså) Ligga vaken om nätterna pga rådande finanskris med stigande boendekostnader som följd. Konferensknulla. SMS:a LÅNA. Nervsammanbrott. Utvecklingssamtal. Ålderskrisa. Skvallra. Prozac. Vaxa bilen, båten, utemöblerna och om tid finnes, även gnida fram lite lyster på frugans bil för att flasha grannarna. Kratta löv på lantstället. Jämföra värmepumpar. Skaffa yngre pojk-/flickvänner. Medla fred mellan barnen. Skicka julkort. Magsår. Önska glad påsk. Bli för full på kräftskivan (IGEN!!). Skriva upp sig på semesterlistan. VAB. HTF. AP. SJ. CSN. KF. VL. APU. FK. SAP. MHF. AFA. Jobba över, under och vid sidan av. Lyxfällan. Fylleringa gamla polare och ex. Åka på weekend-resa till Rom. Gå in i väggen. Tapetsera om sovrummet för femtielfte gången på fem år för att plommonlila fondtapeter med sammetsfinish är sååå 2003 liksombara...

Inte konstigt folk mår dåligt.

Men lugn nu för helvete! Så illa är det väl ändå inte?
Nej. Det är långt ifrån så illa för de flesta, men för en del blir det för mycket!

I mitt arbete träffar jag ibland på människor med olika sorters begåvningshandikapp. Ett exempel på sådana människor är arbetslaget på Samhall som sköter trappstädning, skräpplockning och enklare trädgårdssysslor. De män och kvinnor som stolt utför de skitgöran som "normalbegåvade" inte vill veta av.
Det som slår mig allra mest när jag pratar med de här personerna, är hur rakt igenom levnadsglada de är! Varje gång man träffar dem, står de nästan i kö för att få berätta om hur roligt de haft i helgen, hur fint vädret är, eller om man vet vad kärringen som satte sig på lien sa. Totalt problemfritt. Och enkelt. På något vis känns deras hela uppenbarelse som helt friktionsfri, trots att de i de allra flestas ögon tillhör de åsidosatta, psykiskt sjuka, de obildbara... De enkla människorna. En kvart om dagen med dessa glada figurer, är nog den bästa medicinen om man känner att man har för mycket måndag i kroppen. Deras lycka känns så fruktansvärt äkta, och de är inte sena på att dela med sig av den heller.

Dokumentärer som "Snickeriet" eller "I en annan del av Köping" vittnar om i princip samma sak. I regel lyckliga människor.

Är vi möjligen så förbannat upptagna med att eftersträva sinnesfrid, att vi glömmer bort att må bra emellanåt? Hela livet jagar vi lycka, men har ingen tid eller ork att stanna upp och bara njuta. Och likt en adrenalin-junkie som ständigt tänjer på gränserna, skaffar vi oss dyrare leksaker, engagerar oss i fler sidosysslor och letar nya möjligheter för att öka spänningen. Helt plötsligt känns uttrycket: "Lite roar de små" inte så jävla dumt ändå. Vad det här beror på, tror jag inte någon har något bra svar på. Och givetvis ska man också ha i åtanke att det finns psykiskt sjuka som mår fruktansvärt dåligt. Av olika skäl.

Hur bevarar man då ett ynka mått av sinnesro? Hur ska man göra när sanningen slutligen kommer ikapp och man ligger i en infekterad vårdnadstvist, har en sprängfylld sexmiljonersvilla i Bromma med lån upp över öronen och inser att man inte är ett dugg lyckligare än då man bodde i studentrummet på 18 kvm?

Ett gångbart sätt att uppnå lite "stillness in time" är att idogt utöva alla upptänkliga metoder för att åstadskomma verklighetsflykt, insiktsförnekelse och undvikande av självrannsakan och således leva i en låtsasverklighet resten av sitt liv så länge det håller och bär.

För Samhall-grabbarna räcker det med att gå till jobbet.

Lycka är inget mål -det är ett sätt att färdas

Fotnot: Tack för ett vettigt ämnesval, Walle! Du är en outsinlig inspirationskälla än idag, kanske tack vare att du uppnått en fysiologiskt oförklarlig hög ålder och därmed hunnit läsa bort dig en hel del och i och med detta också flytt verkligheten. Vi lite yngre, nöjer oss med ett glas röd verklighetsflykt. Ur en box. En fredagkväll. I en mini-tvåa i Spånga. ;-)

I och med den i dagarna avklarade Pirate Bay-rättegången har jag slutligen kommit till följande sammanfattade slutsatser. (Varning! Detta blev jävligt långt. Ungefär tre gånger så långt som jag tänkte, men det är nog rätt läsvärt ändå):

Sverige har numera infört den sk. Ipred-lagen , som från början är ett direktiv från EU.
Direktivet har den svenska regeringen översatt och gjort en proposition av den till Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område - genomförande av direktiv 2004/48/EG. (hänger ni med?)

I korthet: IPRED är ett flertal lagar och förändringar i befintliga lagar. (EU har alltså gått in och pekat med hela näven, och ändrat och donat i svenska lagar)

Än så länge är hela den här karusellen ganska överskådlig. Den som i detalj vill, kan helt på laglig och kostnadsfri väg ladda ned HELA Ipred-lagen här.
Att läsa hela Ipred-lagen i sammanfattning är... låt oss säga, ingen lek. Men när man väl kan redogöra för innehållet samt att förstå vad lagen handlar om, och även att kunna rätta sig efter den. Är det hur enkelt som helst.

Man kan säga att det numera är tillåtet för exempelvis skivbolag och filmbolag att kräva användaruppgifter av misstänkta fildelare. Och med fildelare avses i det här fallet folk som via sin dator kostnadsfritt delar med sig av upphovsrättsskyddat material. INTE fil-försäljning eller kopia-handel.

Och det är nu det riktigt knepiga börjar...

För att kunna väcka misstankar om att någon kostnadsfritt/olagligt delar med sig av upphovsrättsskyddat material, måste där å ena sidan finnas bevis. Bevis i form av en faktisk kopia. Men där måste också finnas en misstänkt brottsling.

Hur ska "piratjägarna" då gå tillväga för att bevisa att filer som jag och du laddat ned är olagliga?
Genom att ladda ned dem? Ja, det kan de göra. Men... då gör dom precis så som jag och du gör. Tar del av upphovsrättsskyddat material som ligger ute på nätet. (!) 
Jag ska försöka förenkla det hela.

Min sambo köper en skiva med Josh Groban som hon verkligen gillar. Av denna skiva har hon rätt att göra en privat digital kopia som hon ska lägga in i vår dator i mp3-format. Med samma rätt bränner hon en privat cd-kopia. MEN, skänker hon bort den kopian till sin mor, blir hon i lagens mening brottsling. Ska man nu ge sig på att tolka lagen så är det DET som är brottet numera.
Alltså: Vad Ipred-lagen gör, är att den inskränker våra rättigheter till de produkter vi faktiskt KÖPER av skiv- och filmbolagen! 
Vi har rätt att köpa produkterna, men inte skänka den i gåva till våra medmänniskor.

Det är förenat med huvudbry att gräva djupare i det här, men vi gör ytterligare en liknelse för att försöka ta rätt på vad det handlar om:

Min granne köper en likadan bokhylla som jag har. Hans bokhylla saknar dock en sida, så han ger sig ut för att leta skåpsidor, men tycker att tillgången är dålig och priserna på tok för höga. Eftersom jag har en sida ber han mig göra en kopia på den, vilket jag gladeligen, och med all rätt har att göra. Han betalar för materialet och jag utför arbetet. Ingen har tjänat några pengar på det. Jag har inte tagit betalt för min tjänst. Lika lite som min Annah tagit betalt för den cd-r-skiva hon gjort och skänkt till sin mamma. Lika lite har The Pirate Bay tagit betalt för användandet av sin fildelningssajt.

Jasså, tänker ni... Men hylltillverkaren och nöjesindustrin har ju förlorat pengar på det!!
Ok... Det är alltså DET som Ipred-lagen handlar om. Det är DET som är vitsen med upphovsrättsskyddat material. Nu är det upp till nöjes-svängen att bevisa att de förlorat pengar på sina grejer.
Genom lagstiftningen underlättar man för nöjesbranschen att få betalt för sina produkter. Ja, men visst... Vi hörs... Lycka till! Hejpåre'!

Nästa steg i piratkriget blir alternativa nedladdnings-protokoll. Anonymitets-verktygen finns redan och utvecklas hela tiden. Metoderna förändras, förädlas och förnyas. Äldre, mer utelämnande protokoll som t ex DC-hubbar och FTP-servrar kommer bytas ut mot nyare, mer hemliga diton. Det kommer bli stört omöjligt att få tag i den som fildelar. Vidare ska nöjesdrakarna också kunna bevisa att det är den som står för abonnemanget som också är den som fildelar.

Hur ska det här gå till riktigt?

Vidare ser jag en stor problematik mellan nöjesbranschen och internetleverantörerna. Och det här är viktigt att komma ihåg.

Vi har fått till en lag som handlar om att ägarna av en tjänst (internetleverantörerna) skall sätta dit sina kunder (fildelarna) så att de riskerar skadestånd och fängelsestraff. Lycka till med det! Ingen kommer behöva köpa 100 MBits lina om man inte får ladda ned saker. För surfning räcker det med betydligt tunnare uppkoppling.

Det kommer i stället alltså bli svårare att få ut dessa uppgifter. Bra tänkt, hör ni! "Vi ska krossa fildelarna, men först ska vi göra lite mer match av det hela!"

Sen kan man ju ha synpunkter på hur och framförallt OM männen bakom The Pirate Bay tjänat pengar på fildelning. Låt mig klarlägga en sak.

The Pirate Bay har ALDRIG tagit betalt för sina tjänster för nedladdning av upphovsrättsskyddat material på sin sida. De har således inte tjänat pengar på de produkter som finns tillgängliga där! The Pirate Bays främsta inkomstkälla är sponsorer. I form av reklam på deras sajt. Och skall man då ge sig på att dra allt till sin spets är sponsorerna i så fall de verkliga syndabockarna. De har betalat kalaset och har gjort det för att få uppmärksamhet!
För att nu inte gå in på hur mycket media tjänar på den här cirkusen.

Allright... Jag kan mala vidare hur länge som helst om vem som egentligen är boven i dramat, vem som vinner och vem som förlorar. Det är upp till fordringsägare och rättsväsende att avgöra. Men rent konkret kan det innebära att nöjesbolagen får ut uppgifter från internetleverantörerna. Med dessa uppgifter i näven skickar de ett kravbrev till abonnenten för internetabonnemanget (som alltså inte behöver vara samma person som fildelat). Kort och gott:
"Betala, annars ses vi i rätten och då stämmer vi dig på en massa pengar!"

Min lillebror som länge sysslat med musik i det dolda har på senare tid fått ett litet skivkontrakt med ett engelskt bolag, och genom detta även fildelats. Jag ringde honom när jag hittade hans låtar ute på YouTube och Direct Connect och frågade honom hur han såg på det hela. 
Han hade inte så mycket ont att säga om saken. Inte hade han upplevt att det störde honom direkt. Han tyckte inte att det skadat honom ekonomiskt. Tvärtom menade han på att fildelningen snarare gjort att han blivit mer "känd" inom sin musikgenre, vilket medfört att han erbjudits bättre grundersättning för sina grejer och att han anlitats flitigare av andra, lite mer etablerade artister. Jag försökte få igång honom och menade att han skulle ju ha betalt för det han gjort, men gav upp när det visade sig att han inte ens plockat ut ersättningen för de tre första singlarna han släppt på det bolaget.

Detta gav mig en hel del rynkor i pannan. Om min lillebror inte bryr sig mer om att raka in varenda litet jävla korvöre för sina grejer, varför ska då exempelvis ett EKONOMISKT OBEROENDE band som Metallica jaga skiten ur fildelare för?
Vilka är det som skriker högst? Stora bolagsjättar och världsartister... De kan inte ha det lätt.
Det känns som om man silar myggor medan man sväljer kameler.

Summa summarum: IPRED-lagen är ingenting annat än statligt sanktionerad utpressning där jag och du ska tvingas betala för saker som vi fått gratis!

Slaget må vara vunnet i och med Ipred-lagen och domen i Pirate Bay-målet, men kriget har bara börjat...

(Fan, vad långt det blev! Sorry...)

Hur många av er stannar inte upp i tillvaron och åker iväg på en nostalgitripp då och då? Att fly verkligheten, om än för en liten stund, och bara backa bandet något/några år tillbaka i tiden.
Ni vet nog vad jag pratar om. Klassreunions, Tio-, tjugo- och, Gud förbjude, 30-årsjubileum. Fester med 60-, 70- och 80-talsteman, där hela konceptet bygger på ett återskapande av en svunnen tid, med forna ideal och förlegad teknologi.

För somliga kan det räcka med att höra en "gammal goding" på radion, eller när man gräver längst in i garderoben och hittar balla grejer, eller att man plockar fram ett gammalt dammigt fotoalbum och bara går loss.

Vissa av oss gör det sistnämnda med ett leende, och utbrister:
"Herre Gud! Hur såg jag ut i håret? Vad hade jag för kläder på mig? Men, vad smal jag var på det kortet! Kolla in farsan, vilka polisonger han hade. -Ja, han ser så ung ut på det kortet..."

Osv.

För de allra flesta sker dessa nostalgitripper oftast helt spontant och oskyldigt, och landningen är mjuk och friktionsfri. Man kommer sakta tillbaka till verkligheten, myser förnöjt, lägger tillbaka Nintendot i förrådet och konstaterar att PS3:an är fan så mycket ballare på alla sätt och vis.

Jag önskar att det vore så enkelt.

I mitt fall handlar det mer eller mindre om dagliga tripper. Och dessa utlöses i de mest bisarra situationer. Senast idag svävade jag iväg, när jag kände lukten av rå linolja i det snickeri jag har tillgång till. Var hamnade jag? Till en början på snickeriskolan i Skellefteå, med bandet backat c:a 3½ år. Därefter började jag försöka återskapa min tillvaro, i egen bostadsrätt på Sjungande Dalen. Min egen trygga borg. De sköna efterfesterna med Tenacious D... Bästa vännerna inom tre kvarters radie...  *suck*

Shit, jag minns när jag flyttade in i den lägenheten! Jag gjorde lumpen då. Bytte bort min totalt könlösa Skebo-tvåa på Uppfinnarvägen mot en charmigare tvåa uppe på "Sjunkande" .  Bandet minst åtta år tillbakaspolat. Tänk, vad mycket jag gjorde om i den där lägenheten! Vad kul det var... Flytten arrangerades i egen regi. Äldre möbler byttes ut mot nyare diton, eller åtminstone inskaffades new shit i proportion till plånboken, väggar målades om och golv lades in till tonerna av Jamiroquais odödliga "Stillness in time".

See where this is going?

Äntligen en egen lägenhet som inte var lika lyhörd som mina tidigare. Det ensamstående 55-åriga psykfallet på Uppfinnarvägen som bussade störningsjouren on my ass när jag spelade Cypress Hill på lämplig dammsugningsvolym, eller vänta nu...
Det var rätt lindrigt. Värre var det på mitt första egna boende på Laxgatan. Åhh...

DET, mina vänner, var en riktigt jävla wicked lya! Vindsvåning med brutet tak och ett enda fönster. Kokvrå och sovalkov. Furupaneltak och odämpad vattensäng. Så undermåligt ljudisolerat att man kunde höra grannen under lägga av en brakskit. När samma granne en sen kväll, inspirerad av några glas Chardonnay spelade och sjöng Chers "Walking in Memphis" på sitt piano, gjorde jag samma sak på mitt elpiano. Ångestkvällen med Bergmans "Det sjunde inseglet" i fokus, där det dracks öl och bjöds på kokt spaghetti  med ketchup, ost och svartpeppar som enda tilltugg. Eller varför inte inflyttningsfesten from HELL, där Krille och Dan* dök upp med en vacker, men lite för bekant plastblomma i kruka, som de i förbifarten stulit ur trappuppgångens fönster.  Kabel-tv! Jösses... Äntligen hade jag en anledning att ligga vaken om nätterna och kolla på MTV.

Jag är tio år yngre. Och har läget under full kontroll där jag står med min linoljeburk i handen i snickeriet.

Även om min vindsvåning kanske var isolerad med wellpapp och var udda på alla möjliga vis, är det ingenting motför min vän Daniels** dåtida dito på Storgatan i Boliden. Planlösningen var helt mental. Som om någon skjutit in rummen i lägenheten med hagelbössa. En vinterkväll gjorde jag och señor Björkås*** inspelningsdebut på plogpinneflöjt med Dannes, med dåtida mått mätt, högst avancerade porta-studio. Vi drack Jameson, bryggkaffe ur en Rusta-brygg, lyssnade på folkmusik, förde djupa filosofiska samtal och käkade ost och kex. It was all good...

Av någon outgrundlig anledning börjar nostalgitrippen ta kommandot mer och mer. Inom loppet av någon minut går jag omkring och påtar med mina nyoljade träbitar och befinner mig mentalt någon helt annanstans.

Strömfors... Hemma hos morsan. Jag och lillebror har precis kopplat in vårt splitternya Sega Megadrive II och står helt mållösa inför den fantastiska grafik och spelkänsla som Sonic The Hedgehog har att erbjuda. State of the art. Goodbye, Nintendo 8-bit!

Här blir jag emellertid avbruten mitt i min dagdröm och inser att jag har ett bokat lägenhetsbesök om mindre än fem minuter. Tillbaka till 2009. Från att ha varit ett prepubertalt missfoster såld på sitt Megadrive, till att vara ett jäktat snickartroll på snart trettio mitt i huvudstaden går fort. Kanske lite för fort. Detta enbart med hjälp av doften av rå linolja. Gud nåde om jag haft en flaska tvåtaktsolja eller Fahrenheit i näven!

Ni som trots allt läst så här långt sammanfattar allt i ett enda ord:

ÅLDERSNOJJA

I helvete heller. Även om mina nostalgiska eskapader tar mig till psykiatrins absoluta utmarker, är jag nöjd med mitt liv. Finge jag leka Gud och backa bandet på riktigt, vore det inte alls lika roligt. Jag trivs med att bli lite äldre för varje dag och kan blicka tillbaka på ungdom med ett leende. Allt var inte frid och fröjd på det "glada 80-talet" även om man gärna vill minnas det så. Det är det som är poängen med efterhandskonstruktioner. Om tiotalet år kommer jag flumma tillbaka till min tid här i Stockholm och minnas det mesta med ett leende. Det blir gärna så. Man minns ofta saker, personer, låtar och händelser som man vill minnas dem. Låtar blir exempelvis mycket mer levande när man kan förknippa dem med händelser. Det är det som är så jävla härligt med att go old-school!!

Och sanningen att säga, är detta bara fragment av alla samlade tankar denna dag i snickeriet.

I morgon har jag kanske nästa nostalgitripp. Kanske inte lika djup och urflippad, och garanterat inte utlöst av doften av rå linolja...


*: Krille och Dan är två hardcore-gangsters. Ofta missförstådda, men sällan utmanade sanna hjältar som jag känt sedan barnsben. Mina homiez som jag är beredd att gå i döden för...
**: Daniel Pettersson, god vän sedan många år. Totalbegåvad musiker, låtskrivare och underhållare. Fantastisk berättare och rollspelsledare! Världsmästartitel i nyckelharpa. En av de allra bästa...
***: Tomas Björkås lärde jag känna genom att han arbetade som fritidsledare på ungdomsgården i Boliden. Han sladdade runt i en mintgrön Volvo 242 och spelade musik. Kunglig på att spela gitarr och otroligt beläst. Delar samma smak för god mat och dryck som undertecknad. Något av en livsguru.

 Som litet barn konsumerade jag enorma mängder serietidningar. I serietidningarna fann jag ofta mina hjältar. Det var hjältar som:

Stålmannen, som kunde flyga och hade röntgenblick, Spindelmannen som var snabb och smidig, Hulken som var starkast i hela världen och Kameleonten som i princip kunde göra sig osynlig.

  Jag fantiserade ofta att jag kunde vara osynlig som liten. I mina lekar var jag som Kameleonten, fast jag var lika snabb som Spindelmannen, minst lika stark som Hulken och kunde självklart också flyga, precis som Stålmannen. Jag fick en del saker att försvinna från godishyllan i affären, jag skrämde slag på folk när jag låg gömd och jag kunde även spionera på tjejer när jag lekte Kameleonten.

  Precis som min idol Stålmannen var det för mig en självklarhet att jag skulle kunna flyga. Om inte flyga, så åtminstone landa mjukt när jag hoppade. Den första gången min mor var riktigt nära en hjärtinfarkt, var när hon fick se sin då sexårige son stå redo att hoppa från balkongräcket med en ICA-kasse som fallskärm.

  Dödsföraktande stunt-trick på motorcykel var en annan sak jag fascinerades av som barn. Evil Knievel var en stor förebild. Han körde genom eld och hoppade över tretton bussar med sin motorcykel och hade en röd mantel som många superhjältar har. Som tur var, hade jag ingen motorcykel som barn. Jag hade dock en BMX, med vilken jag ofta försökte återskapa Evil Knievels galna stunts. Till följd av detta hade jag som barn ofta uppskrapade knän och armbågar och fick även plikta med några tänder.

  Jag byggde mitt första egna boende i en liten dunge ett stenkast från vårt hus. Kojan, som delades av mig och mina medbrottslingar, inreddes omsorgsfullt med kasserade utemöbler och loppisfynd. I den kojan tillbringade vi många långa timmar.

  Idag är jag 29 år gammal, kanske något klokare, men bra mycket mer erfaren. Visst har jag hjältar och idoler än idag. Alla med sina egna förmågor och talanger. Dock har de en lite annan karaktär än de superhjältar jag såg upp till som liten.

  Serietidningarna är utbytta mot dagstidningar och lägenhetsritningar. BMX:en har lämnat plats för en Audi S4. Kojan, som jag på fullaste allvar ämnade bosätta mig i, har fått ge vika för en 1½ på ca 46 kvm och ICA-kassen som höll på att kosta mig livet som barn används idag på sin höjd till att bära hem mat från affären, samt att bära ut sopor i.

Visst kan det fortfarande hända att jag får för mig att testa om jag är ball när jag stärkt mitt ego och dövat omdömet med alkohol, men det slutar oftast på samma sätt som när man var liten. Det blir stolpe-ut. Skillnaden är bara den att jag ramlar och slår mig betydligt hårdare idag.

  I ärlighetens namn skall ändå sägas, att jag ännu idag fantiserar om att vara lika stark som Hulken, vara snabb och smidig som Spindelmannen, kunna flyga som Stålmannen och göra mig osynlig som Kameleonten. Det vore inte så dumt, va?

Med dessa ord vill jag önska alla som eventuellt läst så här långt i inlägget en riktigt god jul och ett gott nytt år, då jag misstänker att detta inlägg blir det sista jag skriver i år. Var rädda om varandra och låt inte Jul-djävulen ta er i denna högtid!