Mr. Smooth

" Förtti... Ta orde i käftn och gurgla runt de grundlitt. Hur jävla beskt smaka'nä int? Ja ha vänta in i'nä sista me å gratulera, för ja vet int hur ja ska formulera mä riktitt. Å ena sidan kunde de ha räckt me ett slentrianmässitt "Grattis!", men ja tro fan han sku tage illa vid sä å sagt upp bekantskapen på rot, blocka mä från fejjan på stört å återupptage det tvångsmässiga sängrökandet på allvar. "

Därför ägnar jag ännu ett blogginlägg till dig, min käre vän och broder. Jag skriver så jävla sällan numera, kanske främst för att jag själv blivit gammal och luttrad, och därmed inte har samma behov att skälla av mig. Jag riktar det här inlägget till de som inte lärt känna dig ännu, broder...

...och det är av kärlek.

"Walle är gammal och havet är hårt. I likhet med Ernest Hemingways romanfigur, fiskaren Santiago, har Walle aldrig haft någon vidare fiskelycka. Visst har han idogt viftat med sitt flugspö i de av gruvindustrin förorenade vattendragen i Västerbotten, men någon fångst att tala om har aldrig kunnat bevisas. Det handlar uteslutande om självdöd skräpfisk, importerad matfisk med Konsums prismärkning och gåvor från hans nordnorska (och därmed fiskekunniga) släktingar...

Därför skall detta inlägg inte direkt handla om fiskehistorier, utan i första hand om en gammal mans kamp mot helt andra naturkrafter, nämligen det mänskliga åldrandet.

På förekommen anledning känns det högaktuellt.

Det brukar sägas att Hemingways roman är en metafor för människans inneboende styrka och att om man finner den, kan i princip allt övervinnas och överlevas. En del nöjer sig helt enkelt med att tolka de bibliska passningarna, men det vore att göra det för enkelt för sig. Jag hävdar att Hemingway hade helt andra avsikter med sin bok, men vad fan vet jag? Gubben är ju död och begraven sedan länge...

Jag tyckte ändå att "Den gamle och havet" var en alldeles utmärkt bok att utgå från när jag skulle försöka sammanfatta en snart tjugofem år lång vänskap mellan mig och jubilaren i fråga. Det bör tilläggas att det är många år sedan jag läste boken, men vissa saker känns helt uppenbara.

Det är min förhoppning att ni läst boken, att ni har för avsikt att läsa den inom överskådlig framtid eller att ni åtminstone känner till den i stora drag. Jag VET att Walle läst den. Han är stundtals manisk i sitt läsande, och väljer oftast att ta på sig sina mest intellektuella glasögon när han läser. Något han ofta och gärna skämtsamt delger sin omgivning... och det är jag och många med mig honom evigt tacksam för. Vore det inte för Walle, hade jag förmodligen aldrig fått upp ögonen för det livslånga lärandet och förmågan att tänka i flera led.

Hemingway ville kanske med sin bok visa att man kan lyckas med något man bestämt sig för oavsett vem du är eller var du kommer från, och det är Walle ett levande bevis för. När jag lärde känna honom för en massa år sedan, visste han knappt när Andra Världskriget ägde rum. Idag kan han redogöra för de tankar och idéer som gjorde att kriget de facto bröt ut. Han skulle arbeta i skogen, och det var väl ingen som i sin vildaste fantasi kunde tro att hårdrockaren med de långa lockarna en vacker dag skulle sitta på hundratals högskolepoäng och oräkneliga kloka åsikter... åsikter som han försvarat, även om en del kanske tvekat eller skrattat åt honom.

Santiagos kamp mot monsterfisken utvecklas från en regelrätt kamp på liv och död till beundran och medkänsla, något som på många sätt speglas i Walles liv...

Vi som känner honom på ett närmare och djupare plan, vet att livet stundtals bjudit honom på hårt motstånd, inte så mycket fysiskt som det rent existentiella, men också att han på ett eller annat vis går segrande ur striden och numera är i frid med sig själv. Det är därför jag, utan några som helst profylaktiska åtgärder kan kosta på mig att erkänna honom, den beaktansvärda åldern till trots, som en stor hjälte som förtjänar all respekt.

Hur gick det då för Santiago och jättefisken?

SPOILER-ALERT: Ja, det gick väl sådär. På väg hem käkar ett gäng hajar upp fisken och lämnar bara kvar skelettet, huvudet och stjärtfenan. Visst, Santiago hjälteförklaras på sätt och vis i sin by, men förvänta er inget storslaget slut.

Bättre har det gått för Walle. Han bor i ett fantastiskt hus vid havet med en helt jävla bedårande fru och två underbara ungar, i vilka jag spår en lysande framtid i vad än de åtar sig.

"Den gamle och havet" är en oerhört stark berättelse som berör livets kanske största frågor och sägs vara den roman som banade väg för Hemingways Nobelpris 1954 och därmed gjorde honom till en internationell celebritet. Vi kanske inte skall förvänta oss vare sig Nobelpris eller kändisskap i Walles fall...

...även om jag av hela mitt hjärta önskar att det vore så..."

STORT GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, WALLE! AV DEN MASSIVA UPPVAKTNINGEN ATT DÖMA, HAR DU HAFT EN FANTASTISK DAG FÖR DET ÄR DU VÄRD!

Off topic: Det här var riktigt jävla roligt och befriande. Att blogga är lite grand som en slags egenterapi. Kvalitén på mina inlägg är högst varierande, så jag antar att min kamp fortsätter...