ICA-kassar och superhjältar

 Som litet barn konsumerade jag enorma mängder serietidningar. I serietidningarna fann jag ofta mina hjältar. Det var hjältar som:

Stålmannen, som kunde flyga och hade röntgenblick, Spindelmannen som var snabb och smidig, Hulken som var starkast i hela världen och Kameleonten som i princip kunde göra sig osynlig.


  Jag fantiserade ofta att jag kunde vara osynlig som liten. I mina lekar var jag som Kameleonten, fast jag var lika snabb som Spindelmannen, minst lika stark som Hulken och kunde självklart också flyga, precis som Stålmannen. Jag fick en del saker att försvinna från godishyllan i affären, jag skrämde slag på folk när jag låg gömd och jag kunde även spionera på tjejer när jag lekte Kameleonten.


  Precis som min idol Stålmannen var det för mig en självklarhet att jag skulle kunna flyga. Om inte flyga, så åtminstone landa mjukt när jag hoppade. Den första gången min mor var riktigt nära en hjärtinfarkt, var när hon fick se sin då sexårige son stå redo att hoppa från balkongräcket med en ICA-kasse som fallskärm.


  Dödsföraktande stunt-trick på motorcykel var en annan sak jag fascinerades av som barn. Evil Knievel var en stor förebild. Han körde genom eld och hoppade över tretton bussar med sin motorcykel och hade en röd mantel som många superhjältar har. Som tur var, hade jag ingen motorcykel som barn. Jag hade dock en BMX, med vilken jag ofta försökte återskapa Evil Knievels galna stunts. Till följd av detta hade jag som barn ofta uppskrapade knän och armbågar och fick även plikta med några tänder.


  Jag byggde mitt första egna boende i en liten dunge ett stenkast från vårt hus. Kojan, som delades av mig och mina medbrottslingar, inreddes omsorgsfullt med kasserade utemöbler och loppisfynd. I den kojan tillbringade vi många långa timmar.


  Idag är jag 29 år gammal, kanske något klokare, men bra mycket mer erfaren. Visst har jag hjältar och idoler än idag. Alla med sina egna förmågor och talanger. Dock har de en lite annan karaktär än de superhjältar jag såg upp till som liten.


  Serietidningarna är utbytta mot dagstidningar och lägenhetsritningar. BMX:en har lämnat plats för en Audi S4. Kojan, som jag på fullaste allvar ämnade bosätta mig i, har fått ge vika för en 1½ på ca 46 kvm och ICA-kassen som höll på att kosta mig livet som barn används idag på sin höjd till att bära hem mat från affären, samt att bära ut sopor i.

Visst kan det fortfarande hända att jag får för mig att testa om jag är ball när jag stärkt mitt ego och dövat omdömet med alkohol, men det slutar oftast på samma sätt som när man var liten. Det blir stolpe-ut. Skillnaden är bara den att jag ramlar och slår mig betydligt hårdare idag.


  I ärlighetens namn skall ändå sägas, att jag ännu idag fantiserar om att vara lika stark som Hulken, vara snabb och smidig som Spindelmannen, kunna flyga som Stålmannen och göra mig osynlig som Kameleonten. Det vore inte så dumt, va?

Med dessa ord vill jag önska alla som eventuellt läst så här långt i inlägget en riktigt god jul och ett gott nytt år, då jag misstänker att detta inlägg blir det sista jag skriver i år. Var rädda om varandra och låt inte Jul-djävulen ta er i denna högtid!


Kommentarer

Put your shit here:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Ärende:

Trackback
RSS 2.0