Nostalgitripp gone bad
Hur många av er stannar inte upp i tillvaron och åker iväg på en nostalgitripp då och då? Att fly verkligheten, om än för en liten stund, och bara backa bandet något/några år tillbaka i tiden.
Ni vet nog vad jag pratar om. Klassreunions, Tio-, tjugo- och, Gud förbjude, 30-årsjubileum. Fester med 60-, 70- och 80-talsteman, där hela konceptet bygger på ett återskapande av en svunnen tid, med forna ideal och förlegad teknologi.
För somliga kan det räcka med att höra en "gammal goding" på radion, eller när man gräver längst in i garderoben och hittar balla grejer, eller att man plockar fram ett gammalt dammigt fotoalbum och bara går loss.
Vissa av oss gör det sistnämnda med ett leende, och utbrister:
"Herre Gud! Hur såg jag ut i håret? Vad hade jag för kläder på mig? Men, vad smal jag var på det kortet! Kolla in farsan, vilka polisonger han hade. -Ja, han ser så ung ut på det kortet..."
Osv.
För de allra flesta sker dessa nostalgitripper oftast helt spontant och oskyldigt, och landningen är mjuk och friktionsfri. Man kommer sakta tillbaka till verkligheten, myser förnöjt, lägger tillbaka Nintendot i förrådet och konstaterar att PS3:an är fan så mycket ballare på alla sätt och vis.
Jag önskar att det vore så enkelt.
I mitt fall handlar det mer eller mindre om dagliga tripper. Och dessa utlöses i de mest bisarra situationer. Senast idag svävade jag iväg, när jag kände lukten av rå linolja i det snickeri jag har tillgång till. Var hamnade jag? Till en början på snickeriskolan i Skellefteå, med bandet backat c:a 3½ år. Därefter började jag försöka återskapa min tillvaro, i egen bostadsrätt på Sjungande Dalen. Min egen trygga borg. De sköna efterfesterna med Tenacious D... Bästa vännerna inom tre kvarters radie... *suck*
Shit, jag minns när jag flyttade in i den lägenheten! Jag gjorde lumpen då. Bytte bort min totalt könlösa Skebo-tvåa på Uppfinnarvägen mot en charmigare tvåa uppe på "Sjunkande" . Bandet minst åtta år tillbakaspolat. Tänk, vad mycket jag gjorde om i den där lägenheten! Vad kul det var... Flytten arrangerades i egen regi. Äldre möbler byttes ut mot nyare diton, eller åtminstone inskaffades new shit i proportion till plånboken, väggar målades om och golv lades in till tonerna av Jamiroquais odödliga "Stillness in time".
See where this is going?
Äntligen en egen lägenhet som inte var lika lyhörd som mina tidigare. Det ensamstående 55-åriga psykfallet på Uppfinnarvägen som bussade störningsjouren on my ass när jag spelade Cypress Hill på lämplig dammsugningsvolym, eller vänta nu...
Det var rätt lindrigt. Värre var det på mitt första egna boende på Laxgatan. Åhh...
DET, mina vänner, var en riktigt jävla wicked lya! Vindsvåning med brutet tak och ett enda fönster. Kokvrå och sovalkov. Furupaneltak och odämpad vattensäng. Så undermåligt ljudisolerat att man kunde höra grannen under lägga av en brakskit. När samma granne en sen kväll, inspirerad av några glas Chardonnay spelade och sjöng Chers "Walking in Memphis" på sitt piano, gjorde jag samma sak på mitt elpiano. Ångestkvällen med Bergmans "Det sjunde inseglet" i fokus, där det dracks öl och bjöds på kokt spaghetti med ketchup, ost och svartpeppar som enda tilltugg. Eller varför inte inflyttningsfesten from HELL, där Krille och Dan* dök upp med en vacker, men lite för bekant plastblomma i kruka, som de i förbifarten stulit ur trappuppgångens fönster. Kabel-tv! Jösses... Äntligen hade jag en anledning att ligga vaken om nätterna och kolla på MTV.
Jag är tio år yngre. Och har läget under full kontroll där jag står med min linoljeburk i handen i snickeriet.
Även om min vindsvåning kanske var isolerad med wellpapp och var udda på alla möjliga vis, är det ingenting motför min vän Daniels** dåtida dito på Storgatan i Boliden. Planlösningen var helt mental. Som om någon skjutit in rummen i lägenheten med hagelbössa. En vinterkväll gjorde jag och señor Björkås*** inspelningsdebut på plogpinneflöjt med Dannes, med dåtida mått mätt, högst avancerade porta-studio. Vi drack Jameson, bryggkaffe ur en Rusta-brygg, lyssnade på folkmusik, förde djupa filosofiska samtal och käkade ost och kex. It was all good...
Av någon outgrundlig anledning börjar nostalgitrippen ta kommandot mer och mer. Inom loppet av någon minut går jag omkring och påtar med mina nyoljade träbitar och befinner mig mentalt någon helt annanstans.
Strömfors... Hemma hos morsan. Jag och lillebror har precis kopplat in vårt splitternya Sega Megadrive II och står helt mållösa inför den fantastiska grafik och spelkänsla som Sonic The Hedgehog har att erbjuda. State of the art. Goodbye, Nintendo 8-bit!
Här blir jag emellertid avbruten mitt i min dagdröm och inser att jag har ett bokat lägenhetsbesök om mindre än fem minuter. Tillbaka till 2009. Från att ha varit ett prepubertalt missfoster såld på sitt Megadrive, till att vara ett jäktat snickartroll på snart trettio mitt i huvudstaden går fort. Kanske lite för fort. Detta enbart med hjälp av doften av rå linolja. Gud nåde om jag haft en flaska tvåtaktsolja eller Fahrenheit i näven!
Ni som trots allt läst så här långt sammanfattar allt i ett enda ord:
ÅLDERSNOJJA
I helvete heller. Även om mina nostalgiska eskapader tar mig till psykiatrins absoluta utmarker, är jag nöjd med mitt liv. Finge jag leka Gud och backa bandet på riktigt, vore det inte alls lika roligt. Jag trivs med att bli lite äldre för varje dag och kan blicka tillbaka på ungdom med ett leende. Allt var inte frid och fröjd på det "glada 80-talet" även om man gärna vill minnas det så. Det är det som är poängen med efterhandskonstruktioner. Om tiotalet år kommer jag flumma tillbaka till min tid här i Stockholm och minnas det mesta med ett leende. Det blir gärna så. Man minns ofta saker, personer, låtar och händelser som man vill minnas dem. Låtar blir exempelvis mycket mer levande när man kan förknippa dem med händelser. Det är det som är så jävla härligt med att go old-school!!
Och sanningen att säga, är detta bara fragment av alla samlade tankar denna dag i snickeriet.
I morgon har jag kanske nästa nostalgitripp. Kanske inte lika djup och urflippad, och garanterat inte utlöst av doften av rå linolja...
*: Krille och Dan är två hardcore-gangsters. Ofta missförstådda, men sällan utmanade sanna hjältar som jag känt sedan barnsben. Mina homiez som jag är beredd att gå i döden för...
**: Daniel Pettersson, god vän sedan många år. Totalbegåvad musiker, låtskrivare och underhållare. Fantastisk berättare och rollspelsledare! Världsmästartitel i nyckelharpa. En av de allra bästa...
***: Tomas Björkås lärde jag känna genom att han arbetade som fritidsledare på ungdomsgården i Boliden. Han sladdade runt i en mintgrön Volvo 242 och spelade musik. Kunglig på att spela gitarr och otroligt beläst. Delar samma smak för god mat och dryck som undertecknad. Något av en livsguru.
Film är bäst på...?
Bakgrunden till detta inlägg är ett purfärskt besök på Filmstaden vid Sergels Torg. Jag och plutten* hade några biocheckar som snart skulle expirera och tog tillfället i akt och gick och såg Changeling med Angelina Jolie i huvudrollen.
Det händer inte ofta. Kanske högst två-tre gånger per år. Inte för att det är speciellt dyrt eller omständigt att gå på bio i 08. Premiärer har premiär när premiärer ska ha premiär, biljettillgången är god och biografer finns i såväl förorten som inne i smeten, men med dagens fantastiska fildelningsmöjligheter, brukar vi allt som oftast vänta tills det finns en schysst dvd-kopia ute på nätet. På så vis kan man i skydd av hemmets trygga vrå avnjuta filmer utan att riskera att drabbas av en massa irritationsmoment.
Men film är väl ändå bäst på bio? Åtminstone om ni frågar SF. Jag ställer mig lite kluven till det.
Å ena sidan är det en orgie i ljud och bild. Med en högtalaranläggning som torde kunna få en pace-maker att sluta lira, och en bioduk som kunde spännas för en segelbåt, kan det inte bli fel. Å andra sidan är det rätt grynig bild. Åtminstone om man jämför med en modern tv. Ljudet är dock svårt att konkurrera med utan att bli vräkt från hus och hem. Inte för att man behöver 15 högtalare i ett vardagsrum, men när en T-Rex stampar i marken, eller när en haubits avfyras, ska det fan kännas i hela kroppen.
Men då var det allt det andra då. Folk som kommer och går mitt i filmen, prasslet av godispåsar, de osnytta näsorna, fnittret från fjortisäckel, tjattret från ouppfostrade skitungar, de trånga och obekväma stolarna och Gud förbjude, mobiltelefonerna. Alltid är det någon jävel som glömt stänga av ljudet, trots att SF specifikt lägger in info-snuttar innan filmen börjar. Listan kan göras lång...
En fördel med att ligga hemma i den sköna soffan är att när blåsan börjar vara full, kan man snabbt pausa för att besöka bekvämlighetsinrättningen och låta sitt vatten (för att uttrycka sig i bildliga ordalag). En annan fördel är att det (förhoppningsvis) inte är någon som går mental för att man råkar lägga av en högljudd brakskit.
Det är en jävla skillnad på att gå på bio i exempelvis Kista-slummen, än om man är i City. Inte så mycket standarden och utbudet, utan snarare klientelet. De gånger vi sett film i Kista, har det alltid varit MINST två-tre prepubertala missfoster som varit fullständigt dränerade på allt intellektuellt kapital. Dessa parasiter har uppenbarligen som sitt livskall att förstöra en föreställning för alla andra. Jag skulle gärna betala en hundring extra, om det gav mig befogenhet att närhelst det mig behagade, silvertejpa dem och ge dem dagsedlar tills de sprang läck och höll käft.
I City förefaller publiken respektera sina medmänniskor på ett helt annat sätt. De är där för att se film, inte för att reta gallfeber på andra.
Filmvalet är också avgörande för om man får en lyckad bioupplevelse. Vissa filmer kan jag gärna åtnjuta på bio med en popcorn-hink i famnen och en Cola i näven. Andra filmer ser jag helst i goda vänners lag, och då skränas, kommenteras och skojas det hejvilt med höjda glas.
Den tredje kategorin film ser jag ensam eller med Annah. Ett exempel på en sån film är just Changeling, ett otroligt gripande och starkt drama. Det är nämligen inte så förtroendeingivande för en stor stark karl att gråta som ett barn i en fullsatt biosalong.
Nästa film jag ser på bio kommer vara en lättsam och högljudd film. En film som lämnar en relativt oberörd. Gärna högljudda explosioner, stämningshöjande musik, full fart och övervåld. På så vis eliminerar jag risken att störas av tjattrande skitungar, lyssna till sprakande tv-högtalare och lämna salongen med oförklarligt rödgråtna ögon och rinnande näsa...
*: Annah Söderman, sambo och livskamrat
