Mr. Smooth

Hur kommer det sig att när en person som å ena sidan älskats av miljontals människor, men å andra sidan under praktiskt taget hela sitt liv varit föremål för smutskastning och massmedial häxjakt samt löjliggjorts i alla möjliga smaklösa sammanhang de facto avlider, skall denne lika fullt hyllas till skyarna som den störste i sitt slag? Som en slocknad stjärna. En legend som gått ur tiden.

Jag tänker givetvis på Michael Joseph Jacksons frånfälle tidigare i somras.

Under sin livstid, och i synnerhet de senare åren, handlade nyheterna kring Jackson uteslutande om hans, milt sagt, egendomliga privatliv. Ett tag tävlade kvällspressen om vem som kunde gräva fram de mest groteska bilderna på Jacksons sönderopererade anlete. Ett offer för plastik-kirurgisk experimentering och dysmorfobi och övrig psykisk obalans gjordes till allmän angelägenhet. De som kunde sko sig på Jacksons olycka, var inte sena att gotta sig åt förfallet. Skämten lät inte heller vänta på sig. Det hade inte behövt vara så.

Det som såg ut som en Askungesaga med ett till synes lyckligt slut, blev dess raka motsats.

Den perversa olyckscirkusen kring Jackson började som en direkt följd av otroliga framgångar. Det gick så långt att Jackson offentligt fick gå ut och dementera gay-rykten, påståenden om hudblekning och hur han bjöd in barn att sova i hans säng i syfte att utnyttja dem sexuellt. Det kan heller inte ha undgått en varande käft att han på senare tid dragit på sig enorma skulder.

Fine... "Wacko-Jacko" är bara en i mängden av kändisar som fallit offer för mediedrevets hundar, men det som gör det hela så vidrigt är att i samma ögonblick som han dör, är han åter igen "The King of Pop".

I viss mån kan jag förstå det hela. Det finns nämligen en uppsjö med sorgliga skvallerarslen som har så tragiska liv, att de behöver frottera sig i andras motgångar för att själva mäkta med sin totalt värdelösa vardag. Säljbarheten i dylika nyheter är hur hög som helst. Det är också enklare att skriva om äckligheter än att besvära sig om att ta reda på varför. Det är lättare att fördöma än att förstå...

Vad händer då när en av skvallerpressens största mjölk-kor plötsligt dör? Det ligger inte längre i allmänintresset att skriva vidare om skandalerna, utan krutet läggs på efterspelet i stället.

Folk hade ju redan hört sig trötta på alla ryktena och sett alla bilderna hundra gånger. De flesta hade redan glömt att Michael Jacksons album "Thriller" (1982) är det album som sålt överlägset mest genom tiderna, och att han en gång i tiden var världens kanske mest älskade artist. Karriären sjöng, bokstavligt talat på sista versen och det var flera år sedan han låg etta på Billboardlistan.

Nu var han blott en missförstådd knarkare med grava personlighetsstörningar.

Ur ett strikt massmedialt perspektiv är Jacksons abrupta hädangående det absolut bästa som kunnat hända.

Varför? Ja, det hela har en väldigt simpel förklaring. Pengar. Medan han levde, var det snaskigheterna som stod i centrum. Nu ska man, så länge det är möjligt, mjölka ur de sista dropparna liv ur Jackson (och hans efterlevande) genom oändliga hyllningsprogram, galor, minnesstunder, ceremonier och tårfyllda farväl. Horder av artister med "före-detta-status" syns helt plötsligt mer än gärna i tv-rutan för att tala om hur nära de stod Jackson och med gråt i halsen hissa hela hans uppenbarelse till skyarna. 

Var i höga helvete befann ni er under alla de svåra åren när Jackson verkligen behövde ert stöd, era självupptagna pajasar? Nej, just ja... Då hette det ju att Jackson var pedofil. Idag heter det att han var "The King of Pop". Då passar det ju.

Visst ja... Jag höll ju helt på att glömma de parallella konspirationsteorierna! "Dog verkligen Jackson?", "Vem mördade honom?" , "Vem får vårdnaden?" och givetvis, ej att förglömma klassikern: "Vem ärver alla hans eventuella miljoner?".

En sak är emellertid säker. Trots att Michael Jackson inte varit död mer än drygt en månad, kommer vi (vare sig vi vill eller inte) utsättas för timmar av hyllningar varvat med oändliga teorier om vem som är skyldig till hans död.

På ett högst personligt plan anser jag veta vilka som bär ansvaret för hans alltför tidiga dödsfall.

Det är helt och fullt mediacirkusens fel. Och även ni, smaklösa och fullständigt obegåvade organsäckar, som hållit bålet vid liv...

PS: Tänkte egentligen skriva om socialbidragstagaren tillika kronprinsessan Victorias annalkande giftermål med småföretagaren Westling. Men fan... Det är ju ungefär ett år kvar tills den blivande drottningen äktar en... just det. Prins.