Mr. Smooth

Skulle du kunna köpa en begagnad bil av den här kufen? Skulle du ens tänka tanken att köpa något alls av den här snubben? Kanske en tv-stol? En snurrfåtölj med inbyggd fotpall eller kanske till och med en finsk, handgjord soffgrupp i absolut högsta skinnkvalité? Tror du ett dugg av vad han säger när han öppnar munnen och helt kontrollerat börjar rabbla travresultat, varvtider, odds och tränare? Vågar du ens tro att flaskan han håller i sin hand faktiskt innehåller Loka och inget annat?
Nej... men det gör jag...

Mitt första möte med mannen på bilden skedde för ungefär åtta år sedan, när jag (trött på allt vad skola och utbildning hette) skulle börja extraknäcka som resande möbelförsäljare på det företag som min morbror arbetade på.
Mitt omedelbara intryck vid mötet var att någon drev med mig. De första orden som uttalades präglades av total avsaknad av all rim och reson. Meningar där finska och svenska blandades med direktöversatta finska uttryck och taskigt uttalade svenska ord, allt framfört med en låg, morrande och atonal stämma. Trots att jag anser mig bemästra både finska och svenska mer än hjälpligt, hade jag stora problem att begripa ett dyft av vad han sa. Mitt ögonblickliga intryck sade mig att han var intresserad av soffor, eller att han möjligtvis tyckte att just de här sofforna var väldigt fina, för att de var finska eller nåt...

"Suuugoen siinfärgen tänkast etta, tvååasitsen ellerst tresitsensoffa ellerst ööörnsoffffann. Peställa i raagen. Söörast tin hemmet fyra vekkan!"
(WhatandwhenandwherewasI??)

Efter viss förvirring, tvekan och skepsis från min sida och ingående övertalan från morbrors sida blev jag emellertid varse om att denne Asterix-liknande figur i slitna boots och på tok för liten jeansjacka också var anställd i firman. 
I nästa stund sträckte snubben artigt fram en smutsig högernäve och presenterade sig som "Hintikka". I machofinska kretsar presenterar man sig företrädelsevis med efternamnet, vilket jag snabbt besvarade med ett barskt "Syrjälä", slängde fram ramen och tryckte till. Redan här kände jag att det fanns lite armresurser i den lilla, seniga fan jag stod framför. Sami "Samppa" Hintikka stoppade in en röd Prince i gapet och bjöd ut mig på en rök...

Den första arbetsdagen förlöpte som väntat. Min morbror har en satans förmåga att sälja saker. Kanske har hans psykologistudier varit till gagn i hans säljyrke. Jag lyssnade på hans försäljningsmantran och försökte memorera de ord som hade eftertryck typ: "handgjorda" , "kvalitet" , "garanti" osv.
Det slog mig medsamma att Hintikka gjort precis likadant, och sakta gick det upp för mig vad han egentligen sa innan vi hälsat på varandra.
"Suuugoen siinfärgen" ahaa... Tjugoen skinnfärger! "Peställa i raagen. Söörast tin hemmet fyra vekkan!" Jaa, förstås! Beställer jag idag, får jag den hemkörd om fyra veckor! osv...

Killen försökte verkligen kränga möbler. Och han gjorde det på sitt egna lilla vis. De kunder som inte flydde i panik, tog han smidigt till vara  på och gav dem inte en chans att komma undan. Innan de visste ordet av, hade de fått "raagens pesta priiisen!" och med orderblocket i högsta hugg, knöts så småningom säcken ihop. Imponerande nog, lyckades han nog ro i land några "snarppi affären" innan dagen var slut...

...men det var också vid arbetsdagens slut jag skulle få se på när Fan själv lastar möbler...

Vid denna tidpunkt var jag, som nu, en stor och ganska armstark kille på de ca 90 kg, men snart skulle jag möta min överman. Innan jag visste ordet av, backade det upp en jumalauta stor lastbil på gården. Portarna till lokalen slogs upp, och ned på bakgavellyften sänkte sig en svårt rökande Samppa ner. Fullt kittad, med Jägerso Trav-keps på huvudet och forcerad blick kommenderade han mig att börja bära. Min morbror sa att jag gjorde bäst i att göra som Hintikka sa, och att jag först och främst skulle hålla käft och hålla mig ur vägen.

Det var nu den mest vansinniga roddningen jag någonsin varit med om började. I ett rasande tempo staplades soffor, fåtöljer, tv-stolar, tyg- och skinnprover, väskor, fotpallar, hängare och lådor in i lastbilen, och knappt tjugo minuter senare var bilen fylld till sista rad. Det som till en början såg ut som en omöjlighet, hade med elegans fått plats i skåpet.

Att på egen hand krångla upp utställningens största soffa på huvudet och därefter bära in den i lastbilen är ingen lek. Den ska lyftas i en enda rörelse upp på knoppen för inte ben, rygg och axlar ska ta slut så fort. Det är en otymplig jävla pjäs på uppskattningsvis 60 kg. Det såg så enkelt ut när Hintikka slängde upp en soffa på huvet och bar in den i lastbilen...

Iväg åkte vi, och där i lastbilen när jag satt helt mörbultad insåg jag varför Hintikka var anställd i firman. Han hade tidigt visualiserat hur, och i vilken ordning lasten skulle packas, spottat i näven, tagit en rök och sen bara åkt till nästa utställningsplats.

För är det något Sami Hintikka kan, så är det att röka, köra lastbil och bära möbler!

Jag följde med på ett antal försäljningsresor under några år. Det var något av det mest lärdomsrika och roliga jag gjort under mina snart trettio år. En trio som åkte land och rike runt och sålde möbler och åt och drack på de flesta hotell.

Det kan med lätthet skrivas spaltmeter om livet "on the road", men jag har valt att porträttera Samppa utifrån mitt första möte med honom... Vem vet? En vacker dag, kanske min karriär som möbelnasare förevigas i bokform.