Mr. Smooth

Följande blogginlägg är fragment av minnen från den gångna helgen, nedstoppade i en vattenmelon som sedan beskjuts med hagelgevär på nära håll och som sprids ut över detta papper. Det är inte meningen att ni ska förstå det här, så försök inte ens. Känsliga läsare varnas.


"Trynet skall hållas högt. Ribban är lagd, och man går in och håller stumt och bara ökar."

Hamburgare på Daisy’s med extra allt. Extra starka. En Gretsch i Bollmora som lät så vackert som om Fan själv spelade, ett besök i slummen och sedan hem och sakta inträda dimman. Olika sorters öl, ur Farsta Centrum, där stanken av gammal fylla och gravöppning prydde gångarna. Törstiga. Skakiga. Nervösa. Trötta. Människor.

Man kan bli så manisk, att man går ut och möter morgonen iförd endast begagnade y-frontare sjungandes  Elvis Presley’s ”Love me tender” med ett leende. Vi fascineras.

"Det är rent nå kuk i den här bilen!" säger den gamle med en exalterad min. "Den morrar bara till och sen är mätaren över 190. Men den tankas väl bara på handslangat raketbränsle som kostar ett par tusen kronor litern... 
meeen... det är ju klart. Har man så mycket pengar, syns det ju inte ens," säger den gamle, tar en klunk ur sin öl och gnider sig mot hunden.

Hot Rod ramlar nedför tre olika vegetationer i sannolikt fem kilometer och under gott och väl 45 sekunder.
80-talscollege-action-hjältefilms-scenen i vilken huvudpersonens tidigare motgångar skall motarbetas till en laddad låt, ute i skogen. Som träningscenerna ur en Rocky-film, fast det blir bara dåligt. Skrattkalas.

Nej, man kan komma undan med det mesta, med glimten i ögat. Terrorbalansen måste upprätthållas, så att man fritt kan hunsa sin omgivning. Aldrig slappna av. Inte när man slår med vassa sidan av en hammare på motorblocket för att impa på grannens dotter. Inte när man haft fegslang på flockstången och framförallt inte när en färgbrokig skara självskärerskor i de undre tonåren ledda av en 43-årig, kedjerökande PMS-volontär, tar över hela tunnelbanevagnen och försöker överträffa varandra i uppmärksamhetsbaserade pinsamheter. ”Se mig. Tyck synd om mig. Älska mig.” Aldrig slappna av.

Du funderar över konsten att prata sig själv arg. Gamla patetiska och trasiga fyllgubbar som upprör sig själva så till den ringa grad att de blir okontrollerat förbannade. Vi pratar om hur man bemöter en person som är arg på allt, men inte vet vad han är arg över. Vi skrattar med dem. Åt dem. Men det lämnar oss frågor.

Men när du då plötsligt blev kristen och fick svar på en massa frågor. Det skedde, för det var Guds vilja. Ty som det står i Matteusevangeliet fjärde kapitlet, nionde stycket:

Den hårdrocksstjärna du försöker imitera, kan jag inte hitta i dig, säger den gamle. Du ger ett intryck av Snoddas. Och nu pratar vi inte i avseende av bandy-legenden Snoddas, utan om den folkkäre underhållaren, musikern och antihjälten Snoddas. Det är en konst att prata sig själv arg. Det krävs mental ohälsa och/eller ett missbruk för lyckas riktigt bra.

Vi blev religiösa. Om än för en kort stund, för att få svar på alla våra frågor och därmed slippa tänka så mycket. Vi tillät oss tappa kontrollen och bara fly verkligheten för ett tag. Och vi blev religiösa. Gosse, blev vi religiösa till detta:

”What does the five fingers say to the face?”
“What?”
“SLAP!”

I sanning säger jag Eder:
”Ty som det skola stå läsa i Lukasevangeliets femte kapitel, tredje stycket:

I’m Rick James, bitch! Enjoy yourselves. “

I ett töcken skrattade vi åt allt möjligt, och kunde citera den heliga skriften i alla tänkbara sammanhang. ”I wish i had more hands, so that I could have give those titties FOUR THUMBS DOWN! I’m Rick James, bitch.” Item 9 is the beez-knees. It’s the shit! Linda Rosing talar ut om hur hon ska bli tagen på allvar när hon nu plockar ut sina implantat. Newsflash: DET ÄR FÖR SENT ATT BLI TAGEN PÅ ALLVAR, DIN JÄVLA BIMBO! Du har redan blivit allvarligt tagen i direktsänd tv, menar den ene. Trynet högt… hela tiden.

Ni undrar hur livet kan bli så där löjligt enkelt och bra ibland? Ge oss nu bara en stol och ett utskänkningstillstånd, för fan! Annars finns det risk att man ensam går och brusar upp på regeringen, eller Norran och börjar prata sig själv arg. Sky omgivningen och gå in i sig själv och bygga upp ilska, i månader. Utan att längre veta vad man längre är arg på. Vilket förstås gör en ännu mer arg. Och när man då börjar boosta sin ilska med stora glas ren sprit, brukar det i regel bli dåligt. Ge oss en stol och ett utskänkningstillstånd i detta nu och livet kommer kännas hur bra som helst för en stund. Hur svårt kan det vara? Konsten att prata sig själv arg kräver sin man. Vi måste missrikta våra aggressioner tillräckligt mycket och länge.

"Nej, ge oss ett par stolar och ett utskänkningstillstånd! "

Det behöv int’ va svårare än så… I Stockholm tycker man ju det borde finnas gott om stolar och utskänkningstillstånd.

Till slut fick vi oss ju varsin Irish Coffee och kunde ägna någon timme åt att slänga slumpaktiga ABF-floskler efter förbipasserande. Ren och skär njutning. Trynet högt.

Man äter god pizza. Maten  är kall, men betald och efterlängtad. Aptiten är stor och frestelsen är omöjlig att motstå när hungern river i kroppen. Man äter loss magen från ryggen och konstaterar att frosseri är den av de sju dödssynderna som är den lättaste att bryta emot.

Enligt tredje budet behöver människan en vila var sjunde dag. Denna dag infaller olika i de tre religioner som erkänner Mose lag. Veckans sjunde dag helgas av Gud enligt detta bud. Den påminner om Guds vila på skapelseprocessens sjunde dag.

stödvila; n: Den typ av vila man ägnar sig åt, för att orka leva ända tills man ska gå och lägga sig igen. Vi behöver stödvilan. Den ger oss kraft att orka må bra. En halvtimme eller ett par timmars paus från livets malande kvarnar. För individens välbefinnande. För själens överlevnad.

"Mer i glasen!"
Barack Palinka visar upp sin allra bästa sida. En sötbesk oljig vätska med brännande egenskaper som tvättar bort smaken av allt. Av allt. En slags plötslig våldtäkt av smaklökar och svalg som övergår i någon minuts lidande, hulkande och kvidande. ”En slatt är ändå en slatt!” Drick upp, drick ur! Intet skall förfaras. En riktig man slår bara kvinnor. Med en klump i magen vet man att man inte behöver säga något till en kvinna med ett blåöga. Man berör  de förbjudna och mörka ämnena, men närmar sig det lite humoristiskt för att mäkta med det själv. Skål, suggor!
”Stig fram och beskåda liket, ungar! Det skall böjas i tid, det som dödsfruktan ska bära!”

Jävla Brolle som tar över en fest i Spånga! Speciellt den kvinnliga publiken tycks oerhört roade. Det finns risk för upprepningar när man lyssnar på Brolle. Fan, vad snygg han är! Jävla Brolle. Märkligt att vissa telefonnummer minns hon utan problem redan efter att ha sett det en gång, medan andra nummer inte fastnat efter tre år. Jävla Brolle. Han är för bra för sitt eget bästa. Charmig är han också.

Ty sanneligen säger jag Eder: Tiden går fort när man har roligt.

Tiden går fort även för alla de 33-åriga, överviktiga småstadsradhusfnaskstrebarnsmammorna som kedjeröker Gula Blend och sysslar med healing, horoskop och årliga konferensknullanden. I ren existensiell panik, minns de stackars medelåldersföredettingarna hur de gick på mellanstadiediscona och fick komma nära pojkar för första gången som igår. Tiden går fort även om man försöker stoppa den för en stund. Tiden går konstant. Och den går fort. Och vi hade roligt.

Oavsett om du står öga mot öga med din ärkerival, beredd att göra upp med varsin uppsättning Rhodesian Fighting-sticks , om du sitter i en tunnelbanevagn i utgråtet smink med fem olika färger i håret och ärriga handleder, äntligen får den uppmärksamhet du jagar, eller om du sitter med ett bra set och har ett schysst setting, känner du dig på något vis levande, och för en liten liten stund, en microsekund av din lånade tid, står allting helt stilla och bara är. Travelling without moving.

Fragment av minnen, licentia poetica… Man lever bara en gång, och ingen kommer ihåg en fegis. Håll ditt tryne högt. Håll din pimp-hand stark och slappa de som förtjänar det. Var inte rädd för att ibland tappa kontrollen. När du minst anar, hugger  någon dig ändå. Håll ditt tryne högt. Aldrig slappna av helt. Svinhugg går igen, det vet både Rick James och Charlie Murphy.

Det var en helg, mina vänner. Och vilken helg det var sedan. Det var en sån där helg som vi kommer minnas med ett leende. Och med det leendet i bagaget känns plötsligt konsten att prata sig själv arg helt överflödig. Och för att avsluta med visdomsorden ur den heliga skrift, Uppenbarelsebokens andra kapitel, sjätte stycket:

”Bitches… I’m Rick James, bitches. Enjoy yourselves…”