Ett nej är ett nej (på begäran av Joakim & Mia Häger, Mjölby)
Jag talar förstås om telesäljaren, eller som den i vissa kretsar även kallas, demonstratören.
På senare tid har det blivit populärt, i synnerhet för mobiltelefonoperatörerna, att möta sina tilltänkta kunder i deras naturliga miljö, nämligen där de handlar. Man har alltså utvecklat en slags gatubutiksförsäljning då man snabbt kan smälla upp en liten monter med lite schyssta loggor och produktblad, för att när arbetspasset är slut raskt vika ihop hela paketet och slänga in det i bagaget på en fabriksny Volvo V50 totalt nedlusad med firmadekaler.
Du hinner i bästa fall innanför varuhusets portar innan de attackerar dig med sina mantran:
"Hej, jag tänkte höra vad du ringer med för operatör idag!" eller "Får jag låna några minuter av din tid?" och vem har inte hört klassiker som: "Hej! Vad skulle du säga om jag sa att du kunde ringa billigare med din mobiltelefon än vad du gör nu?"
Gemensamt för ovan sagda, är att de betyder precis samma sak. Innan du vet ordet av, har säljaren avfyrat en kaskad av svårt begagnade följdfraser, och du hinner i bästa fall snappa upp de betonade orden som: "billigare" , "gratis" och "bättre".
När du äntligen förstått vad det hela handlar om, har den flåshurtige snorvalpen i pullover blockerat din flyktväg och står framför dig med penna och papper i högsta hugg för din underskrift.
"Nee... ehh... jag... v-v-vi... jag vet inte... men alltså vad innebär..." är ungefär vad du förmår att kläcka ur dig, och mer än så hinner du inte säga, innan de börjar yra om täckning, bindningstider och tilläggstjänster. Skulle du fortfarande tveka, kommer det obligatoriska, men ofta totalt värdelösa lockbetet fram. Och har det hunnit gå så här pass långt, känner du dig bara dum och generad om du fortfarande skulle säga nej.
"Och jag som bara skulle in och köpa ett paket ägg och havregryn" tänker du när du sitter i bilen på väg hem. I hemmets trygga lugn tar du upp den lilla färgglada foldern, läser det finstilta och inser att du i själva verket köpt fast dig under kommande 24 månader på ett dyrt, men totalt värdelöst jävla 3G-abonnemang som tappar täckningen när du åker utanför stan och att det bästa du fått är en flashig keystrap som de fäst ett 2 gb USB-minne på. ( värde 79:- )
En fältförsäljare/demonstratör jobbar ofta enligt ovanstående premisser. När du kliver in i varuhuset, är det något som saknas i ditt liv, och demonstratören är din frälsare. De har produkterna och tjänsterna. De sitter på erbjudanden som "inte" går att motstå. Genom aggressiv och blixtsnabb marknadsföring ska affären avslutas. Chocka och förvirra. Övertyga och förblinda. Distrahera, avled och avsluta!
Ju fler kunder de kan signa, desto högre blir deras provision, men i slutändan är de ändå bara spelpjäser. Kuggar i ett maskineri. Hantlangare åt miljardindustrier. Marionetter i en dockteater. Ge dem ett riktigt sälj-jobb med fasta scheman och ordentliga luncher! Låt dem få arbeta i en butiksmiljö som säljer teleprodukter i stället! På så vis slipper de trakassera folk som egentligen ska handla matvaror!
Även om det så handlar om att stå och bjuda på tandpetare dekorerade med mikroskopiska bitar av rågbröd, prästost och havssaltat Bregott, finns det alltid en hållhake. Du ska köpa något du inte ens visste att du behövde. "Ta två, betala för tre och håll käften!"
MEN... Det behöver inte vara så!
Nedan följer ett eget exempel på hur du kan komma ur köp-sälj-situationer med flaggan i topp:
Säljare: "Hej! Jag tänkte bara höra med dig vad du ringer med för mobiloperatör idag..."
Mr. X: "Och jag vill hemskt gärna veta var någonstans i varuhuset man kan hitta engångsgrillar"
Säljare: "Ehh, nu förstår jag inte... Jag job..."
Mr. X: "Jasså, jag trodde du jobbade här..."
Säljare (något besvärad): "Nej, alltså jag sälj..."
Mr. X: "Du säljer inte engångsgrillar alltså? Det är nämligen just DET jag är på jakt efter nu."
Säljare (märkbart besvärad): "Nej, nej, nej. Jag har ett erbjudande om..."
Mr. X: "Låt mig gissa... mobilabonnemang?"
Säljare (lyser upp som en sol): "Jaa, just det! Det är nämligen..."
Mr. X: "...totalt ointressant. Jag är nämligen på jakt efter... (frågande konstpaus) ...på jakt efter..."
Säljare (fly förbannad): "JA, JAG VET!! Engångsgrillar!!"
Mr. X: "Just så. Och du säljer inte såna, så tack ändå!"
Känn inget dåligt samvete nästa gång du sätter i dig en rejäl näve snittar som du sköljer ned med ett antal snapsar multivitamindryck från den söta lilla damen med de vädjande rådjursögonen i Polarbröds monter utan att handla. Lika lite ska du känna obehag nästa gång du blir antastad av mobiloperatörernas välpolerade lakejer och svarar med ett rungande: "NEJ!! FYY!! SCHAAAS!!"
Jag har lyckligtvis genom mitt arbete den förmånen att jag ringer och skickar meddelanden HELT GRATIS. Dvs. jag betalar ingenting för användandet av min mobiltelefon. Det är tämligen svårslaget, oavsett hur väldresserad säljare du möter...
(Det blev ett jumalauta långt inlägg igen. Att fatta sig kort har aldrig varit en av mina starka sidor, men har du ändå läst så här långt, antar jag att det inte spelar någon roll)
Rörande fildelning
I och med den i dagarna avklarade Pirate Bay-rättegången har jag slutligen kommit till följande sammanfattade slutsatser. (Varning! Detta blev jävligt långt. Ungefär tre gånger så långt som jag tänkte, men det är nog rätt läsvärt ändå):
Sverige har numera infört den sk. Ipred-lagen , som från början är ett direktiv från EU.
Direktivet har den svenska regeringen översatt och gjort en proposition av den till Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område - genomförande av direktiv 2004/48/EG. (hänger ni med?)
I korthet: IPRED är ett flertal lagar och förändringar i befintliga lagar. (EU har alltså gått in och pekat med hela näven, och ändrat och donat i svenska lagar)
Än så länge är hela den här karusellen ganska överskådlig. Den som i detalj vill, kan helt på laglig och kostnadsfri väg ladda ned HELA Ipred-lagen här.
Att läsa hela Ipred-lagen i sammanfattning är... låt oss säga, ingen lek. Men när man väl kan redogöra för innehållet samt att förstå vad lagen handlar om, och även att kunna rätta sig efter den. Är det hur enkelt som helst.
Man kan säga att det numera är tillåtet för exempelvis skivbolag och filmbolag att kräva användaruppgifter av misstänkta fildelare. Och med fildelare avses i det här fallet folk som via sin dator kostnadsfritt delar med sig av upphovsrättsskyddat material. INTE fil-försäljning eller kopia-handel.
Och det är nu det riktigt knepiga börjar...
För att kunna väcka misstankar om att någon kostnadsfritt/olagligt delar med sig av upphovsrättsskyddat material, måste där å ena sidan finnas bevis. Bevis i form av en faktisk kopia. Men där måste också finnas en misstänkt brottsling.
Hur ska "piratjägarna" då gå tillväga för att bevisa att filer som jag och du laddat ned är olagliga?
Genom att ladda ned dem? Ja, det kan de göra. Men... då gör dom precis så som jag och du gör. Tar del av upphovsrättsskyddat material som ligger ute på nätet. (!)
Jag ska försöka förenkla det hela.
Min sambo köper en skiva med Josh Groban som hon verkligen gillar. Av denna skiva har hon rätt att göra en privat digital kopia som hon ska lägga in i vår dator i mp3-format. Med samma rätt bränner hon en privat cd-kopia. MEN, skänker hon bort den kopian till sin mor, blir hon i lagens mening brottsling. Ska man nu ge sig på att tolka lagen så är det DET som är brottet numera.
Alltså: Vad Ipred-lagen gör, är att den inskränker våra rättigheter till de produkter vi faktiskt KÖPER av skiv- och filmbolagen!
Vi har rätt att köpa produkterna, men inte skänka den i gåva till våra medmänniskor.
Det är förenat med huvudbry att gräva djupare i det här, men vi gör ytterligare en liknelse för att försöka ta rätt på vad det handlar om:
Min granne köper en likadan bokhylla som jag har. Hans bokhylla saknar dock en sida, så han ger sig ut för att leta skåpsidor, men tycker att tillgången är dålig och priserna på tok för höga. Eftersom jag har en sida ber han mig göra en kopia på den, vilket jag gladeligen, och med all rätt har att göra. Han betalar för materialet och jag utför arbetet. Ingen har tjänat några pengar på det. Jag har inte tagit betalt för min tjänst. Lika lite som min Annah tagit betalt för den cd-r-skiva hon gjort och skänkt till sin mamma. Lika lite har The Pirate Bay tagit betalt för användandet av sin fildelningssajt.
Jasså, tänker ni... Men hylltillverkaren och nöjesindustrin har ju förlorat pengar på det!!
Ok... Det är alltså DET som Ipred-lagen handlar om. Det är DET som är vitsen med upphovsrättsskyddat material. Nu är det upp till nöjes-svängen att bevisa att de förlorat pengar på sina grejer.
Genom lagstiftningen underlättar man för nöjesbranschen att få betalt för sina produkter. Ja, men visst... Vi hörs... Lycka till! Hejpåre'!
Nästa steg i piratkriget blir alternativa nedladdnings-protokoll. Anonymitets-verktygen finns redan och utvecklas hela tiden. Metoderna förändras, förädlas och förnyas. Äldre, mer utelämnande protokoll som t ex DC-hubbar och FTP-servrar kommer bytas ut mot nyare, mer hemliga diton. Det kommer bli stört omöjligt att få tag i den som fildelar. Vidare ska nöjesdrakarna också kunna bevisa att det är den som står för abonnemanget som också är den som fildelar.
Hur ska det här gå till riktigt?
Vidare ser jag en stor problematik mellan nöjesbranschen och internetleverantörerna. Och det här är viktigt att komma ihåg.
Vi har fått till en lag som handlar om att ägarna av en tjänst (internetleverantörerna) skall sätta dit sina kunder (fildelarna) så att de riskerar skadestånd och fängelsestraff. Lycka till med det! Ingen kommer behöva köpa 100 MBits lina om man inte får ladda ned saker. För surfning räcker det med betydligt tunnare uppkoppling.
Det kommer i stället alltså bli svårare att få ut dessa uppgifter. Bra tänkt, hör ni! "Vi ska krossa fildelarna, men först ska vi göra lite mer match av det hela!"
Sen kan man ju ha synpunkter på hur och framförallt OM männen bakom The Pirate Bay tjänat pengar på fildelning. Låt mig klarlägga en sak.
The Pirate Bay har ALDRIG tagit betalt för sina tjänster för nedladdning av upphovsrättsskyddat material på sin sida. De har således inte tjänat pengar på de produkter som finns tillgängliga där! The Pirate Bays främsta inkomstkälla är sponsorer. I form av reklam på deras sajt. Och skall man då ge sig på att dra allt till sin spets är sponsorerna i så fall de verkliga syndabockarna. De har betalat kalaset och har gjort det för att få uppmärksamhet!
För att nu inte gå in på hur mycket media tjänar på den här cirkusen.
Allright... Jag kan mala vidare hur länge som helst om vem som egentligen är boven i dramat, vem som vinner och vem som förlorar. Det är upp till fordringsägare och rättsväsende att avgöra. Men rent konkret kan det innebära att nöjesbolagen får ut uppgifter från internetleverantörerna. Med dessa uppgifter i näven skickar de ett kravbrev till abonnenten för internetabonnemanget (som alltså inte behöver vara samma person som fildelat). Kort och gott:
"Betala, annars ses vi i rätten och då stämmer vi dig på en massa pengar!"
Min lillebror som länge sysslat med musik i det dolda har på senare tid fått ett litet skivkontrakt med ett engelskt bolag, och genom detta även fildelats. Jag ringde honom när jag hittade hans låtar ute på YouTube och Direct Connect och frågade honom hur han såg på det hela.
Han hade inte så mycket ont att säga om saken. Inte hade han upplevt att det störde honom direkt. Han tyckte inte att det skadat honom ekonomiskt. Tvärtom menade han på att fildelningen snarare gjort att han blivit mer "känd" inom sin musikgenre, vilket medfört att han erbjudits bättre grundersättning för sina grejer och att han anlitats flitigare av andra, lite mer etablerade artister. Jag försökte få igång honom och menade att han skulle ju ha betalt för det han gjort, men gav upp när det visade sig att han inte ens plockat ut ersättningen för de tre första singlarna han släppt på det bolaget.
Detta gav mig en hel del rynkor i pannan. Om min lillebror inte bryr sig mer om att raka in varenda litet jävla korvöre för sina grejer, varför ska då exempelvis ett EKONOMISKT OBEROENDE band som Metallica jaga skiten ur fildelare för?
Vilka är det som skriker högst? Stora bolagsjättar och världsartister... De kan inte ha det lätt.
Det känns som om man silar myggor medan man sväljer kameler.
Summa summarum: IPRED-lagen är ingenting annat än statligt sanktionerad utpressning där jag och du ska tvingas betala för saker som vi fått gratis!
Slaget må vara vunnet i och med Ipred-lagen och domen i Pirate Bay-målet, men kriget har bara börjat...
(Fan, vad långt det blev! Sorry...)
Uppdatering på begäran...
"Fan, läste du Gynnings blogg igår?"
"Nee, den är sååå 2008 liksom... Färjan-Håkan har ju en blogg numera. Du måste bara läsa den asså! Han e ba' fömyckeliksom!"
"Ahh... jag måste bara läsa den!"
Och 2010 är det ingen jävel som bryr sig ett horse-shit om vad den småplufsige spritkassören med thai-bränna och slingor i håret tycker och tänker längre. Det är "inga konstigheter". Det är så det kommer vara. Så är det, tack och lov, med majoriteten av dagens såpa-kändisar. De blir kända över en natt, och glömda lika fort. Tack och lov.
Jag är emellertid övertygad om att om Elvis Presley haft en blogg idag, hade den lästs av en massa människor.
Nåja... whatever. How about that Twitter?
Amerikanska hjärnforskare har kommit fram till att Twitter, den kanske populäraste av de s k "mikrobloggarna" kan göra dig omoralisk och avtrubbad. (!)
Twitter är ett kommunikationsverktyg för vänner, bekanta, kollegor och offentliga personer som bygger på ett väldigt enkelt koncept. Nämligen på att svara på en enda fråga:
VAD GÖR DU?
Denna fråga får man besvara med 140 tecken på sin Twitter-sida, vilket enligt de senaste forskningsrönen är åt helvitte för kort och snabbt för den mänskliga hjärnan att sortera och därmed kan det ge konsekvenser för vår moral. (holy hell!)
Redan här vill jag också varna för andra saker som går snabbt. Kommunikationsmedel som t ex Facebook, MSN, SMS och ICQ går också snabbt om man vill. Ett SMS är begränsat till 160 tecken, och då gäller det att formulera sig väl, för att få med det man vill ha sagt. Även MSN har en teckenbegränsning, om än den tillåter något fler tecken.
Risken med twittrande sägs vara att hjärnan inte hinner få tid att reflektera eller känna av andra människors känslor vilket kan göra att vi tappar vår moraliska kompass. Hmm...
Men är det egentligen det vi är ute efter när vi twittrar? Å ena sidan gör man kanske det för att få uppmärksamhet, men å andra sidan kanske man inte är såå angelägen om att analysera vissa människors allra innersta känslomässiga tillstånd. Ta bara en sån populär hälsningsfras som:
"Tjena! Hur är läget då?" (19 tecken. Tar högst någon sekund att skriva. Ännu snabbare om man frågar någon. I vissa kretsar funkar det bara med att slänga ur sig: "Läget?" )
För att undvika att framstå som direkt efterbliven, bör man svara inom några sekunder. Och de allra flesta väljer går safe och kläcker ur sig:
"Tjena! Det e bra! Hur äre själv?" (26 tecken. Fort går det. Ofta helt oreflekterat och utan att kanske våga/orka berätta om att man haft sömnproblem under en längre tid pga typ dödsångest, och/eller gå in på detaljer om obetalda räkningar eller att man upptäckt oroväckande stora leverfläckar på kroppen.) För vem orkar lyssna på sånt egentligen?
"Tack, det är bra!" (14 tecken. Kort. Konscist. Helgarderande. Populärt svar.)
Är detta exemplet farligt? Kan det leda till moraliskt förfall och dekadens? Är det den här typen av snabb-konversationer som gör oss till likgiltiga kreatur? I HELVETE HELLER!
Ta en sån enkel sak som en nyhetssändning. I de flesta fall avhandlas allt i från global finanskris till helgens väder i östra Götaland på ganska precis en halvtimme. Vissa inslag kan vara över på under en minut. Exakt hur mycket eftertanke hinner vi skänka den höjda bolåneräntan om vi bara har trettio sekunder på oss? Nej, just det.
Vi måste skilja på människors vilja att synas och få bekräftelse från det djuplodande samtalet. Det handlar om två helt olika saker och har egentligen ingenting med empati och moral att göra. Mitt liv på Facebook och ditt liv på Twitter är det vi vill att alla ska veta. Men våra innersta känslor och tankar delar vi med de vi vill. Hur vi vill. När vi vill. Det är därför jag ska sammanfatta ovan sagda på 140 tecken inklusive blanksteg:
Smooth skriver ett blogginlägg om Twitter.
Twitter går för fort.
Forskare säger att det är farligt när det går för fort.
Smooth är skeptisk.
This one's for you, my dear brother Pekka! ;-) Lycka till med pappaledigheten och hälsa det lilla hjärtat så mycket! Love!
